Glasets ursprung och dess tidiga utveckling

Text: Elisabeth Persson

Redan när jorden skapades bildades av lavamassorna ett glasmaterial som benämns obsidian. För att naturligt glas ska bildas måste lavan kylas av utan att någon kristallisering hinner ske, och på grund av frånvaron av kristalliseringen skiljer sig glas på så sätt från att vara en bergart. Obsidian räknas som en ädelsten, en så kallad opak.

Våra förfäder använde under lång tid detta obsidian till pilspetsar, knivar och andra liknande föremål. Smältning av glas samt glastillverkning startade sannolikt i Persien för ungefär 5 000 år sedan. De första glasföremålen som gjordes var små glaspärlor till smycken, amuletter samt små glasskålar. Glasskålarna tillverkades genom att man virade glastrådar runt en lerklump och när glaset kallnat togs leran försiktigt bort.

Egyptierna satte fart

Egypten var det land som satte fart på glasutvecklingen. Vid utgrävningar där har man funnit ett stort antal vaser och skålar som är daterade till år 2 000-1 000 f Kr. Man kan säga att glasarbete under denna tid i Egypten blev ett eget yrke. De glaskärl som egyptierna tillverkade var först och främst avsedda till för att förvara salvor, oljor eller dyrbara parfymer i.

De exporterade också dessa dyrbara kärl till andra länder, och man har vid utgrävningar funnit dem i Mindre Asien, Italien och Spanien. Från århundradena omkring år 1 000 f Kr har man funnit glasföremål i Grekland, Cypern, Syrien samt i Etrurien. Dessa glasfynd är inte tillverkade i Egypten, det troligaste är att de är tillverkade i Babylonien-Assyrien. Under 550-talet f Kr verkar Egypten bli det ledande landet i att tillverka glasföremål igen, och då med påverkan av de grekiska formerna .

För 2 000 år sedan uppfanns glasblåsarpipan, troligen av fenicierna som levde i Syrien. Dessutom startade de också masstillverkning av blåst glas. Under samma tid anlades det även en mängd glashyttor i kejsartidens Rom, och romarriket spred konsten att tillverka glas till alla sina kolonier. De skickligaste hantverkarna under denna tid levde i Köln, Belgien och Normandie.

Venetianarna

Omkring år 1 000 utvandrade några glasblåsarfamiljer från Normandie till Italien. Där bosatte de sig i Altare och startade glastillverkning, som under de följande 400 åren fick ett stort anseende runt om i världen. Vid Konstantinopels fall 1204 samt när turkarna intog staden 1453, flydde många glasarbetare till Italien och det blev framför allt Venedig som tog emot dessa flyende människor. Folket från Bysans (Konstantinopel) kom att arbeta med dem som redan tidigare bosatt sig i Altare, och tillsammans utvecklade de den venetianska glastillverkningen, som nådde sin höjdpunkt under renässansen .

Någon gång under 1200-talet flyttades glastillverkningen, på grund av eldfaran, från Venedig över till den närliggande ön Murano. Man satte upp regler för de många glasblåsarna; ingen främling fick bli glasmakare, ingen glasmakare fick heller lämna Venedig och inte heller utöva yrket någon annanstans. De som trotsade förbudet att lämna Venedig kunde vänta sig hårda straff. Trots det hårda förbudet satte venetianare upp glashyttor i Padua, Ferrara och Ravenna samt i Bologna, och på grund av detta skärptes bestämmelserna under 1400- och 1500-talen.

Rymlingar dödades

Skärpningen innebar bland annat att om en glasblåsare flyttade från Venedig och inte återvände trots uppmaningar, så skulle hans släktingar sättas i fängelse. Om han trots detta ändå inte återvände så skulle han spåras upp, var han än befann sig, och dödas. Alla dessa regler berodde på att man ville ha monopol på glastillverkningen i Venedig.

Som kompensation till alla hårda förbud fick de venetianska glasblåsarna ett antal privilegier. Döttrar till glasblåsarna fick tillåtelse att gifta sig med adelsmän och deras barn fick också adelskap. Glasblåsarna fick även rätt till republiken Venedigs högsta ämbeten. Trots att bestämmelserna blivit hårdare gav sig ändå venetianare under 1500- och 1600-talen iväg till andra länder för att utöva sitt yrke, men sina glasreceptsamlingar samt tekniska metoder höll de mycket hemliga. Med hjälp av de venetianska glasblåsarna började Spanien, Frankrike, England och de olika länderna i nuvarande Tyskland under 1400-talet att göra glas i den italienska stilen.

Fönster innan och under medeltiden

Ordet fönster kommer från latinets fenestra, som betyder lysa upp. Plana gjutna fönsterglas tillverkades redan under den romerska storhetstiden. Vid utgrävningar i Pompeji har man funnit fönsterglas, kvadratiska i formen cirka 70x70 centimeter. Romarna tillverkade också så kallade månglas. Detta glas kallas också butzenskivor eller flaskbottnar, och var ett av de populäraste fönstren under 1500-talet. Glasmästarna satte in dessa skivor i blyinfattningar, men på grund av blyet blev fönstren mycket tunga och hade en tendens att sjunka nedåt och bukta sig.

Dessa fönster var först och främst till för ljusinsläpp, och därför sattes de ofta högst upp i ett fönster där nederdelen bestod av en trälucka som var öppningsbar.

Hål för ljus och rök

Fönsterglas blev alltså inte vanligt i Sverige förrän under 1500-talet, på grund av att det varit alltför dyrt tidigare. Innan fönsterglasets genombrott hade man någon form av så kallade dageröppningar, som såg till att i alla fall lite dagsljus kom in i de mörka små stugorna. De kallades också vindögon, och var små öppningar som satt högt uppe i taken. Deras funktioner i husen var att fungera som ljusinsläpp och inte minst för att få ut röken från eldhärden.

Öppningsanordningen bestod av en stång som var kopplad till vindögats ram, så att den gick att öppna och stänga inifrån huset. För att hålla bort ovädrets makter använde man i dageröppningarna material som komagar, fiskblåsor samt oljad lärft (linne). Ända in på 1800-talet användes dessa material i vissa delar i Sverige som glasersättning i dageröppningarna.

Munkarna lärde sig blåsa glas

Under 1100- och 1200-talen börjar de stora katedralerna nere i Europa att byggas med hjälp av duktiga arkitekter. Man lyckades då tillverka samt sätta in enorma fönsterglas. Vid ungefär samma tidpunkt i Sverige sattes de första enklare fönsterglasen in i våra mindre och enklare kyrkor samt i klostren. Fönstren satt flera meter upp i murverket och var höga och smala. Under senmedeltiden kröp fönstergluggarna nedåt och blev då också bredare och fler fönster sattes in.

Glas var då mycket svårt att få tag på och det är inte omöjligt att det var munkar som själva blåste glasen. I Vadstenas minnesbok - Diarium Vaztenense - kan man läsa: îPå dagen för korsets återfinnande avled Benedikt lekbroder i tjugonde året efter sitt klosterlöfte. Men han var en av de första lekbröder som ingått i början. Denne broder var glasmästare, såsom folket säger, och i  denna konst undervisade han i klostret flera bröder efter sig och efterlämnade dem förfarna i denna konst. Därav kom sig, att vi ej äro tvungna att av de världsliga köpa dyra glasfönster, enär bröderna, som voro upplärda, efter behag själva gjorde sådana glasfönster, tillräckligt för dem och i kyrkan.

Blåsta eller gjutna?

Denna text är en dödsruna och Benedikt har då troligen varit i klostret redan då det invigdes 1384, budskapet blir då att glas tillverkats i Vadstena redan från 1380-talet. Allt talar för att Benedikt förmodligen rest utomlands och lärt sig att blanda ingredienser samt tillverka fönsterglas. Från 1404 till 1517 kan man läsa i texter att det funnits fyra verksamma glasmakare under denna tid. Förutom Benedikt var det Petrus Johannis Stekare, prästmunken Finnvidus och Johan Torstensson, som såg till att glastekniken bevarades och utvecklades i klostret. Man vet inte om de blåste sina fönsterglas eller om de göt sina fönster. Av de dokument man nu känner till, antar man att glasmakare var det som vi nu kallar glasmästare, alltså inte en glasblåsare utan en hantverkare som skär till och sätter in glas.

Birgitta Birgersdotter, Den heliga Birgitta, var mycket medveten om fönsterglas och fönstrens placering. Det kan man läsa i en föreskrift för klosterkyrkan i Vadstena från den senare hälften av 1300-talet:..taksins fenster gynom hwilken soolen ingaa..rî samt î..glas windoghonen skulu engin leeth haffua, wtan hwitan ällir golan..î. Med detta menar hon att fönstren ska vara ofärgade.

Birgitta hade stränga klosterregler, och glas som var exklusivt och nästan ett heligt material, fick inte förekomma i någon annan form än som ofärgade glasskivor i väggarna. Det var höga krav, och det på grund av att ofärgad glasmassa var mycket svårt att åstadkomma. Dryckesglas var för Birgitta en "världslig styggelse" och tilläts därför inte i klostret.

Blyfönster och gåvofönster

Målning på fönster förekom tidigt i Orienten, och under romartiden. I Sverige under medeltiden, var det i kyrkorna på Gotland som de flesta målade blyfönstren fanns. Då användes blyspröjsarna som konturlinjer, och det var mest kristna motiv som målades. Under renässansen blev det vanligare att måla glasen med händelser från vardagen.
Under 1500- och 1600-talen var det vanligt att skänka en nybliven husägare, ett nygift par eller någon som firade något jubileum, små dekorerade och blyspröjsade fönsterrutor som en minnesgåva. Fönstergåvan (s k gåvofönster) verkar att ha varit koncentrerad till Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen och framför allt på Gotland. De var dekorerade av kringresande glasmästare, vilket var vanligt under denna tid, eller så kunde det vara beställningsarbeten från större glasmålarverkstäder utomlands. Gåvofönstren kunde vara målade med en vapensköld, en religiös bild eller ett skrivet ordspråk. Denna sed uppkom redan på 1300-talet i Sverige och i övriga Europa.

På 1500- och 1600-talen var glas något nytt, dyrbart och ansågs som vackra smycken. När någon husägare skulle flytta monterades därför de olikfärgade och kanske målade fönstren ned och togs med till den nya bostaden. I mitten på 1500-talet kostade en blyfönsterruta en förmögenhet. Ett blyfönster på en meter gånger sjuttiofem centimeter, inklusive arbetslön och övrigt material: spröjsbly, järn för stagning och trä till ram och stagning, skulle grovt räknat ha kostat närmare tjugotusen kronor (i vårt nuvarande penningvärde). Då kan man förstå vilken lyx och rikedom det innebar att äga ett blyglasfönster, under denna tid .

Gustav Vasa och Melchior Jung

1540 lättade Gustav Vasa på skattetrycket i Sverige och då blev det lättare att importera produkter. Man började importera fönsterglas bland annat från Brabant som hörde till Nederländerna. Brabant var känt för sina fina fönsterglas, och troligen reste någon, eller flera glasmästare därifrån, hit till Sverige. I en samling brev och skrivelser som kallas för: Konung Gustav Den Förstes Registratur, kan man läsa namnen Andrea Ninquedo och Rochius Brijos. Dessa två män var glasarbetare från Venedig, som på Gustav Vasas begäran kom till Stockholm 1556. Andrea Ninquendos namn tros snart ha ändrats till Andreas Venetiano, och så småningom försvenskats till Anders Glasmakare.

Från mitten av 1500-talet stöter man i skrifter på glasmästare som i efternamn heter, Glasmester, Glasmestare samt Glassemästher. Det första glasmästarskrået inrättades i Stockholm 1585 och då sades det att ett visst antal av mästarna också skulle kunna utföra målning samt dekorering av fönster. Det är inte förrän under denna tid som man hör talas om diamanten, med vilken man skar  glaset med.

Monopol på Munklägret

1594 startades det första glasbruket i Sverige. Det var på Älgön i Mälaren. Med Peter Keller, troligen en tysk glasblåsare, som var verksam där. Glasbruket fanns dock endast på Älgön i något årtionde. Under denna tid och framåt börjar det anläggas glasbruk runt om i vårt land. 1641 fick den förste svensken privilegium att själv driva ett glasbruk. Det var köpmannen Melchior Jung som av kronan fick en tomt i Stockholm, på Munklägret, nuvarande Kungsholmen. Det tillkom då också bestämmelser som skulle stödja Jung och hans glasbruk. Dessa bestämmelser innebar att under åtta år skulle inget annat bruk få starta upp och inget utländskt glas skulle få införas.

Dessutom behövde de som arbetade vid bruket inte göra militärtjänst. Jung skulle tillverka î ..både klart fönsterglas, flaskor och sköne drickesglas utaf allehanda så hålländsk som framzösisk form och fatzon så fine som landsens ort och natur hälst medgifver och det af sådan myckenhet att hela vårt konungarike skall framledes när samma bruk i sin fulla gång kommer kunna blifva därmed efter nödtorft försörgdî .

Jung hade svårt att få tag i glasarbetare och därför åkte han till både Paris och Italien för att skaffa glasblåsare. Bruket kom inte igång förrän i slutet på 1640-talet och det på grund av problem med de anställda samt ekonomiska svårigheter. Jung avled 1678 och hans son tog över bruket, vilket brann ner 1685. Det gick inte så bra för Jung, men han har haft stor betydelse för våra svenska glasbruk, och det beroende på att svenskar nu blev upplärda i glasblåsarkonsten av Jungs inkallade utländska glasblåsare.

Fönsterglaset blir mer allmänt i Sverige

På 1700-talet blev fönsterglaset mer allmänt för gemene man, och det berodde på att det blivit mycket billigare samt att det nu också tillverkades i Sverige. På glasbruken infördes en service som gick ut på att man själv kom till bruket med sin fönsterbåge, och kunde fara hem med sitt färdigmonterade fönster. Den kraftigt ökande efterfrågan på fönster gjorde att både bruksmontörer och de lokala glasmästarna hade fullt upp att göra. Fönstren började då att kittas och man använde träspröjsar istället för den dyra blyspröjstekniken. Kitt gjordes av krita och blyvitt (vit färg). När då fönsterglaset äntligen blivit tillgängligt för stora delar av det svenska folket, införde den svårt skuldtyngda staten i mitten på 1700-talet en lyxskatt på fönsterglas. Enligt dåtidens protokoll skulle man då betala skatt på varje îfönsterluftî, om det nu menades varje enskild ruta, stor eller liten, är svårt att veta. Detta system avskaffades tidigt 1800-tal och istället infördes ett annat system, som gick ut på att antalet fönsteröppningar, lades till grund för årshyran i stadslägenheterna. Denna bestämmelse avskaffades dock redan 1809.  Det stora uppsvinget för glasindustrin satte ordentlig fart i början av 1740-talet, då startades bland annat Limmared och Kosta glasbruk. Under mitten av 1800-talet och fram till 1900-talet kom glasindustrin in i en riktig högkonjunktur, och under denna tid anlades det 67 glasbruk i Sverige.

Glashyttorna i Sverige

Glasblåsarna vid Kosta kom att bilda stommen vid de nystartade bruken. Ett stort intresse för glasblåsaryrket gjorde att många arbetare själva startade glasbruk, oftast med ekonomiskt stöd av bönderna i trakten, som såg sig kunna få förtjänst på vedleveranser till glasbruken. Att det anlades så många bruk i Småland berodde på att det redan fanns yrkesskickliga glasblåsare där, samt tillgång till billigt bränsle från de trädrika skogarna, som behövdes till de värmekrävande ugnarna. Att det också fanns gott om vattendrag i Småland gjorde det enklare för bruken, som kunde äga och använda den billiga vattenkraften. Eftersom det alltid fanns en stor brandrisk på glasbruken, byggdes en brandstation i närheten av bruket och kring bruket växer samhällen upp.

På Kungsholmens bruk, enligt reglementet från 1683, bestod en bruksverkstad av tre män. Det var mästaren, gesällen och lärpojken. Enligt de gamla kontrakten hade mästaren skyldighet att undervisa sin lärling î..till dess den som gesäll utskrivesî. Lärlingen skulle då också helst vara av îglasblåsarsläktetî. Denna skyldighet upphörde, och från mitten av 1800-talet fick pojkarna vara sina egna läromästare. Det vanliga var att en glasarbetare inte kunde sätta sig i mästarstolen förrän efter 15-20 år i hyttan.

Hyttpojkarna uppe först

En mästare hade ända in på 1800-talet bra lön samt en hel del förmåner. Mästarna hade en relativt bra bostad med ladugård och trädgård. De fick även vedpengar och pension för sig och sin hustru. De kunde också få fri sjukvård betald av bruket. Det var vanligt att pojkar som endast var åtta år började arbeta i glasbruken som hyttpojkar. Deras 12-timmars långa arbetsdag kan beskrivas på detta sätt: hyttpojken väckte sin mästare tidigt, gjorde i ordning verkstaden i hyttan, fyllde på rent vatten i hinkarna, värmde mästarens tofflor inuti, ställde verktyg på plats samt bar in glas till kylugnarna. Hyttpojkens raster skulle helst utnyttjas till att lära sig att hantera en mästares verktyg. Till detta kom också att de måste hinna med sitt skolarbete. En gammal glasblåsare har berättat om sin skolgång på 1880-talet : îMan fick gå i hyttan i första hand, och blev någon tid över, så fick man gå i skolan då. Själv har jag gått sammanlagt 11 veckor i skola, och så var man färdig att träda ut i livetî.

Myskvällar i hyttan

På kvällarna samlades man ofta i hyttan, mest på hösten och vintern. Hyttan hade sin egen atmosfär av trivsel och framför allt värme. Här inne diskuterades och berättades om många ting. Det kunde vara minnen, då man arbetat på då nedlagda bruk, någon jakthistoria eller någon spökhistoria. Under ensamma kvällar med elden som enda sällskap kunde man se mycket, som inte gick att förklara. Förr kunde man ofta finna luffare vid ugnen. Många av dem hade tidigare arbetat vid olika glasbruk. För en utomstående var hyttkvällarna främmande men väldigt fascinerande. Elden i mitten, mörkret i avlägsna delar av hyttan, alla skuggor längs golv och väggar skapade en stämning av mystik, något helt annorlunda än brukslivet på dagarna.

Redan tidigt spelade musiken en stor roll på de småländska bruken. Bruken betalade, enligt kassaböcker, pengar till dem som spelade något musikinstrument. Det byggdes musikestrader, där kåren höll konserter för bruksborna, och enligt en tradition uppvaktade kåren bygdens olika befattningshavares på deras högtidsdagar samt spelade i kyrkan vid bröllop, begravningar och kyrkliga högtider .

Beståndsdelarna i fönsterglaset

Det går att framställa glas enbart genom att smälta sand. För att få en hög kvalitet på glaset används glassand, kvarts som är ett mineral, sanden kallas då för kvartssand. Det tål höga temperaturer och klarar häftiga temperaturväxlingar. För att lättare smälta sanden tillsätts ett flussmedel (vilket betyder smälttillsats), och då är det möjligt att smälta glaset vid 1 400 grader C. Dessa flussmedel är oftast soda eller pottaska. Pottaskan är vad vi idag kallar kaliumkarbonat. Förr fick man fram pottaska genom att urlaka askan efter förbränningen av lövträd. För att få fram glas måste man tillsätta ytterligare ett råmaterial som kallas för stabilisatorer, och dessa är kalk eller blymönja. Har man sand - soda - kalk (sten), så kan man tillverka fönsterglas.

Flytande ämne

Inom fysikens lagar anses glas att vara ett flytande ämne. Man ser glas som en oorganisk smältprodukt som kylts ner till rumstemperatur utan att kristallisera. Eftersom det inte har kristalliserat, anses det då inte som ett fast material, säger fysikerna. Glas står emot nästan alla syror, förutom flourvätesyra och natriumhydroxid.
Glas måste lagras torrt. Står två glasskivor mot varandra, och vatten sugs upp mellan dem stannar vattnet där. Genom vattnets påverkan îsugsî natrium ut ur glaset, och vattnet omvandlas till natriumhydroxid. Glaset angrips då kraftigt, det får en gråaktig hinna och glaset förstörs. Att en fönsterruta i ett hus inte blir förstört av regnvatten beror på att vattnet inte stannar kvar utan rinner av rutan.

Grumlingsmedel för vitt glas

Förr var de flesta glas gröna samt småblåsiga, det vi nu kallar för antikglas. Romarna i Rhendalen hade tidigt lärt sig att avfärga glas, men den konsten glömdes bort. Någon gång under 1300-talet återupptog venetianarna denna konst och lyckades avfärga glaset med mangan. Tyvärr kunde glaset istället få en gul eller grå ton. I princip kan man ana en svagt grön eller grön-blå färg i alla ofärgade glas. Denna färg orsakas av järnoxid som alltid finns i sanden. För att få andra färger på glaset används följande: blått glas - koboltoxid, violett glas - manganoxid, brunt glas - kol och svavel, rött glas - selen och guld. För att få vitt glas tillförs vissa grumlingsmedel.

Glastillverkningen

Blandningen av de olika råvarorna kallas mängen, vilket kommer från det tyska ordet gemenge som betyder blandning. Mängen blandades länge för hand i rum som kallades mängkammare, där glaskross också ingick i blandningen. Detta påskyndade smältningsprocessen. Mängblandaren hade ett ohälsosamt arbete, där han stod i rök och damm med en skyffel, och gjorde förarbetet för smältan i ett tråg. När mängen var färdigblandad skulle den smältas och hettas upp till 1 400 grader i ett kärl som kallades degel.

Förr hade varje bruk yrkesmän, så kallade degelmakare, som tillverkade ugnar av chamotte (lera), vilka fick torka i sex månader, och endast höll i cirka fyra månader. Det tog flera dagar att tillverka denna ugn som kunde rymma mellan 300-500 kilo smält glasmassa. Mängen smältes i glasugnen under nätterna av smältarna, som hade ett stort ansvar att glasmassan skulle vara klar klockan sex följande morgon, då glasarbetarna kom till sitt arbete.

Glasblåsornas uppkomst

Inläggningen av massan skedde för hand med hjälp av en lång skyffel. Vid ungefär 750-850 grader börjar mängen att smälta ihop. Sanden och kalken smälter först vid högre temperaturer, mellan 1 700 och 2 500 grader, och allteftersom temperaturen stiger påskyndas lösningen. Ju mer sand som löses desto mer trögflytande blir smältan. När temperaturen stigit till 1 400 grader börjar gasblåsor att vandra uppåt i degeln, och för att påskynda kokningsprocessen använde smältaren arsenik, vilket sjönk till botten och ökade blåsbildningen i degeln. När temperaturen var som högst i ugnen skedde en luttring (blanksmältning) av glaset. Redan från början hade mängen tillsatts luttringsmedel, vilket var salpeter eller arsenik . När blanksmältningen var klar (ren) fick massan svalna av någon timme, då temperaturen gått ner till cirka 1 200 grader, var massan färdig att bearbetas .

Sprängde cylindern

Vid tillverkningen av fönsterglaset (cylinderglas eller valsglas) användes en mycket stor och lång pipa som kunde anfånga en stor post av glasmassa, ända upp till 30 kilo, vilket krävde både styrka och teknik av glasblåsaren. Den som tog upp massan på pipan kallades för anfångare, vilket kommer från det tyska ordet anfangen som betyder börja. Ordet kom med de många tyska glasblåsare som invandrade till Sverige under 1600- och1700-talen .
Posten bearbetades i en rund träskopa som sedan drogs ut i en hålformad träklump under hela tiden blåstes luft genom pipan, och snart kunde cylinderformen anas. Då kunde fönsterglasblåsaren gå vidare till svänggropen, en nedsänkning i golvet på 2-3 meter. Han svängde och roterade sin pipa i gropen samtidigt som cylindern blåstes allt större Detta krävde en enorm precision, därför att glasets tjocklek hängde på att blåsaren slutade i exakt rätt ögonblick. Man kunde blåsa cylindrar upp till 2,5 meter i längd och upp till 60 centimeter i diameter. För att öppna cylindern kunde man îsprängaî i båda ändarna, det genom att man virade glödgad tråd runt cylindern, eller kunde man värma in cylindern och sedan klippa upp ändarna. När nu cylindern var öppen åt båda håll skulle den bli en plan skiva. Man tog då ett glödgat sprängjärn längs cylinderns innersida och denna öppnade sig då. Sedan skulle cylindern värmas i en särskild sträckugn, där den vecklades ut . Efter kylningen kunde man skära ut lagom stora rutor.

Ända in på 1920-talet kunde tillverkningen av fönsterglas i Sverige gå till på detta sätt. Den sista fönstervalsen blåstes troligen på glasbruket Ramnåsa i Småland 1934 .

Maskinellt planglas

1688 är ett viktigt år i planglastillverkningens historia. Fransmannen Bernard Perrot tog då patent på sin metod att gjuta skivglas. Med denna metod kunde man framställa glasskivor som mätte mer än två gånger en meter. Efterfrågan på detta fönsterglas blev stor i Europa, främst till de stora slotts- och herrgårdarna, som byggdes under denna tid.

Maskinell tillverkning kom igång runt 1910-talet, den så kallade Fourcaultmetoden. Den första fönsterglasmaskinen kom till Sverige på 1920-talet, och maskinellt går arbetet i stort sett till så här: glaset smälts i stora bassänger, så kallade vannor, och dras i långa löpande band mellan rullar upp i ett flera våningar högt torn. I översta våningen bryts glasrutorna av från bandet, och förs därifrån till skärkammaren, där de synas och skärs i de dimensioner, som kunderna beställt.

Planglas kan tillverkas enligt två metoder. Vid den så kallade Pittsburghmetoden dras glaset vertikalt uppåt, och vid floatglasmetoden dras glaset horisontellt. Vid Pittsburghmetoden som påbörjade i USA år 1925, fick man ofta ojämnheter samt dragränder i glaset. Förr och långt fram i vår tid, hade man kvalitetsbeteckningar för maskinglaset: AA-glas, A-glas, B-glas och C-glas m fl. Då floatglaset har en så jämn och fin yta, har nu dessa beteckningar i princip slopats .

År 1976 startade det engelska företaget Pilkington Floatglas AB i Halmstad, och är nu det enda företag som tillverkar fönsterglas i Sverige. Floatglas är det glas som nu används av våra glasmästare till vanliga fönster. Bröderna Pilkington utvecklade floatglastekniken mellan 1952-1959. Utvecklingsarbetet med glas samt maskiner hölls mycket hemligt och kostade över 50 miljoner kronor, innan metoden var klar att presenteras 1959.

Olika sorters fönsterglas

Ofärgat glas släpper igenom mellan 80-90 procent av det synliga ljuset, och endast lite av det ultravioletta ljuset tränger igenom glaset, man kan alltså inte bli solbränd genom ett fönsterglas. Numera finns det glas som stänger ute det mesta av solljusets värmestrålar.

Ljuskänsligt glas: vissa silverhalter tillsätts, och när solen skiner på glaset mörknar samt ljusnar snabbt när de inte solbestrålas.

Härdat glas: kan användas till fönster och dörrar (och sidobilrutor). Glaset hettas snabbt upp och kyls sedan snabbt ned med tryckluft, och blir då cirka fem gånger starkare än vanligt glas. Går detta sönder splittras det omedelbart i småbitar.

Laminerat glas: används till skylt- och skottsäkra fönster, balustrader, ljudrutor etc (och framrutor till bil). En kraftig plastfolie smälts mellan två glasskivor, detta glas är mycket starkt och går sönder ungefär som vanligt glas, men plasten håller samman glasskärvorna .

Isolerrutor: består av två eller flera glasskivor, och är oftast placerade med 12 mm avstånd från varandra. De är täta och håller kylan ute.

Ljudrutor: består av flera skikt av glas, med olika luftspalter mellan, glasen kan också bestå av olika tjocklekar. Detta gör att ljudvågorna får svårt att tränga igenom.

Elisabeth Persson
(Dotter till Glasmästare Bo Persson, Laxå)

Litteratur- och källförteckning

Böcker:
Bo Adamsson, Harry. E Backham, Glas i hus, Berlingska Boktryckeriet 1975
Bra böckers lexikon, nr 9, Bokförlaget bra böcker AB 1977
Elisa Steenberg, Bo Simmingsköld, Glas, Bokförlaget Natur och kultur 1958
Ingemar Lundkvist, När husen fick glasögon, Carlsson Bokförlag 1988
J.E Anderbjörk, Glas och glasbygd, Bonniers förlag 1966
Karl-Gustav Färdig, Sveriges Glasindustri, Engwall och Stråhle AB 1949
Lars-Olof Löf, Resa till glaset, Lars Thor, Carlsson Bokförlag 1986
Olof Antell, Fönsterhistorik och råd vid renovering, Nyströms tryckeri AB 1994
Rune Persson, Glasteknik, CE Fritzes Bokförlag 1971
Ur glasets historia, Bröderna Lindström Boktryckeri 1942

Övrigt:
Bo Persson, glasmästare i Laxå. 6/3-02
Bo Wollenius, MGA i Örebro. 4/3-02
http://www.cityglas.se/newpage21.htm  den 31/1-02
http://www.mattliden.fi/hog/elever/glas/GLAS.htm  den 31/1-02

Skriv ut sidan