Tristan Hidalgo

För Tristan Hidalgo finns det ett före och efter den där händelsen i Amazonas djungeln som ägde rum för knappa tjugo år sedan. Det han då var med om kom att förändra hans liv på alla plan, men låt oss ta det från början.

Tristan växte upp i staden Huancayo i Peru i en familj där musik hade en central plats. 

– Jag fick tidigt lära mig att dansa folkdans och spela olika instrument, berättar Tristan. Efter avklarade gymnasiestudier i Peru tog äventyrslusten honom till Europa och Sverige. 

– Jag har bott i Sverige sedan 1994, så i mer än trettio år nu, säger han och ler. Den första tiden arbetade jag inom vården samtidigt som jag hade ett band som hette Antara som spelade sydamerikansk musik. Jag hade långt hår och när vi uppträdde bar vi västar med vävda mönster i starka färger. Vi spelade i olika sammanhang och förekom även i olika reklamfilmer, bland annat för ett flygbolag, minns Tristan. 

Därutöver framträdde bandet på musikfestivaler både i Sverige och Europa och tillhörde även gatumusikanterna på Sergels torg i Stockholm som många minns och saknar, vilket man kan höra mer om i Sveriges Radios P2-dokumentär ”Panflöjtsorkestern på Sergels torg”.
 

Märkligt sammanträffande 

Trots att han levde ett bra liv i Stockholm och uppnådde viss berömmelse som musikant kände Tristan en längtan efter att utforska både sig själv och andra kontinenter. Som backpacker begav han sig ut på en resa som varade i över ett år och efter att ha rest runt i Europa besökte han både Indien och Sri Lanka. Vidare begav han sig till Mexiko och fortsatte därifrån söderut via sin barndoms Peru ända ner till Argentina och det är nu vi närmar oss händelsen som kom att bli en vändpunkt i hans liv. 

– Jag befann mig i en sömnig by i den peruanska delen av Amazonas när någon plötsligt klappade mig på axeln och på svenska hälsade med ett ”tjena”. Förvånad, för att uttrycka mig milt, vände jag mig om och tittade in i en leende mans ansikte. ”Känner du inte igen mig?” frågade han. Sent om sidor föll polletten ner och jag förstod att det var en man som hade spelat med mig och bandet i Stockholm för femton år sedan. På den tiden var han utbytesstudent och pluggade i Uppsala. Han berättade att när han var klar med sina studier hade han återvänt till Peru och blivit schaman likt sin far, farfar och övriga förfäder. Han frågade mig vad jag gjorde i djungeln och jag svarade att jag var ute på en lång resa. Jag kände mig perplex över det märkliga sammanträffandet.

– Det är Moder Ayahuasca som har kallat dig, sade min forne bandmedlem och uppmuntrade mig att delta i en spirituell ritual som han skulle hålla i. Jag tackade ja. 

Efter några dagar med helt vegetarisk kost utan vare sig socker, salt eller alkohol färdades Tristan, tillsammans några andra resenärer och med sin vän schamanen, ut till en hydda i djupaste djungeln. Klockan sex på kvällen blev det mörkt och då påbörjades ceremonin. 

– Jag fick gå fram till min vän och ta en shot av en brygd. Först hände ingenting, men efter någon timme var det som om en film började att spelas upp för mitt inre. Jag såg mig själv som barn och jag grät och genomled smärtsamma minnen. Och jag förlät. Det var som att rena sig. Jag minns att jag till en början var rädd för alla djur och insekter som jag visste fanns där ute i mörkret, men några timmar senare när ceremonin var över var rädslan som bortblåst. Jag förstod att det jag varit med om hade haft en helande inverkan på mig och det kändes som om jag var pånyttfödd. 

Så här i efterhand har han även förstått att händelsen givit honom en mjukare personlighet och lärt honom att ha bättre tålamod med andra. 

– Jag har förstått att människor måste få lov att vara olika och att vi alla har olika roller.
 

Halkade in i glasbranschen

– När jag kom hem till Stockholm igen hade jag hittat svaren på frågor som jag inte ens varit medveten om att jag letat efter. Jag visste med ens att jag ville ha rutiner i mitt liv. Jag var trött på det kringflackande livet som turnerandet med mitt band inne bar, och jag var trött på att ständigt vara borta ifrån min familj. Jag bestämde mig för att söka ett vanligt jobb. 

Detta är bakgrunden till att Tristan halkade in i glasbranschen, som han beskriver det. Han gick på arbetsintervju hos Bernt Fellman, tidigare ägare och vd på GSAB, en av landets ledande glasleverantörer, där han erbjöds att provjobba i två veckor på golvet som lagerarbetare. När de två veckorna var till ända fick han fortsätta. 

–Jag lärde känna kunderna och de olika produkterna och trivdes bra med min anställning. Men efter några år ville Tristan göra något nytt och han började arbeta som innesäljare för att sedan fortsätta som inköpare, ute säljare och projektsäljare. 

– Jag föreslog firman att vi skulle öppna en filial i Oslo efter som vi hade kunder i Norge och längs den svenska västkusten. Till svar fick jag att de skulle fundera under semestern och ta beslut när de kom tillbaka i augusti. Det hela landade i att företaget öppnade en filial i Göteborg och Tristan fick vara den som skaffade lokal, personal och startade upp verksamheten. 

– Det var en rolig tid och det blev sammanlagt fyra år i Göteborg dit jag veckopendlade från Stockholm. Jag trivdes på väst kusten. Där tog människor sig tid att prata med varandra och atmosfären var mer avslappnad än i Stockholm i alla har olika roller.

Tristan hade ett litet torp i Tuve nära Säve flygplats där han bodde när han var i Göteborg på veckorna, men när första barn barnet föddes ville han hem till Stockholm igen på heltid. 

– Då bytte jag jobb till projektsäljare på Emmaboda Glas som ägdes av ett franskt bolag. Där rådde en helt annan arbetskultur än den jag var van vid. Det passade inte mig så efter åtta månader sade jag upp mig. 

Startade företag mitt under pandemin 

Det var vid den tidpunkten Tristan beslutade sig för att starta sitt företag Glasexpress. 

– Jag hade funderat och varit nyfiken på att ta steget under en lång tid. Efter många år i branschen kände jag mig redo att testa. På den tiden bodde jag i Huddinge och jag kontaktade således Nyföretagarcentrum i kommunen. Några år senare fick jag på samma plats motta utmärkelsen Årets nyföretagare, berättar han stolt och fortsätter:

– Från början hade jag mest tänkt att jag skulle ha en webbutik där jag sålde komponenter till privatpersoner, men i stället hamnade jag på entreprenadsidan och sålde både tjänster och produkter. Människor kände till mig sedan tidigare och både små och stora byggföretag kontaktade mig. 

Förra året tog Glasexpress över ett anrikt glasmästeri i Saltsjö-Boo i Nacka kommun och i dag är de sammanlagt fem personer i bolaget. Tristan startade sitt företag mitt under rådande pandemi och den första perioden beskriver han som en oavbruten uppförsbacke.

– Självklart tvekade jag och undrade om jag skulle klara det. För att ha en plan B började han studera till glas- och metall ingenjör samtidigt som han drev sin firma, vilket så klart krävde en stor arbetsinsats.

– Jag fick höra att jag hade adhd av kolleger och vänner, säger han och skrattar. Men jag gillar att hålla högt tempo. Att växa upp i ett samhälle där det inte finns någon a-kassa har for mat mig. Blir du av med jobbet måste du se till att skaffa dig en sysselsättning, vad som helst, bara du kan försörja din familj. Det där har jag med mig i ryggraden och jag tror att min drivkraft kan härledas ur detta. Min reaktion är alltid att okej, nu måste jag göra någonting, det tror jag att jag har med mig från hemlandet. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös när jag bott i Sverige.

Han prisar internet som gör det möjligt att jobba med kollegerna hemma på Glasexpress, även om det innebär att han får sitta uppe på natten. Peru ligger sex timmar efter Sverige. Fastän det inte blivit mycket sömn ser han pigg ut i sin kortärmade röda tröja. 

– I Anderna har vi cirka tjugofem grader mitt på dagen, berättar Tristan, men på nätterna sjunker temperaturen ofta under minusstrecket. Jag är uppvuxen här på sluttningarna, min hemstad ligger två mil bort, och jag minns att det brukade vara frost inomhus när vi vaknade innan morgonsolen värmde.

Villa Isabel 

Nu har han återvänt till samma sluttningar och byggt sig ett hus – något han länge drömt om. 

– Välkommen till Peru, säger han märkbart stolt och med mobilkameran tar han mig runt på en guidad tur. Den intensiva grönskan och fåglarnas kvitter står i bjärt kontrast mot det vintergrå diset som råder utanför fönstret i Sverige där jag sitter. 

Till och med genom skärmen kan jag förnimma den krispiga bergsluften omkring honom, huset är beläget mitt i naturen. På gräsmattan som sträcker sig mot de kringliggande träden och molnen i fjärran går alpackor och lamm och betar. 

– Det är eukalyptusträd du ser, det doftar eukalyptus överallt, säger han. I bakgrunden sprätter en flock höns, till synes obekymrade om de två hundarna som med viftande svansar kommer rusande förbi dem, i hopp om att få följa med oss in genom de stora skjutdörrarna av glas som skiljer ute från inne. Tristan kliver in i huset och sveper med kameran som visar ett stort rum med en eldstad i centrum. Det vitmålade taket har synliga bjälkar och når ända upp i nock. På bottenvåningens golv av trä stryker en katt förbi och i köket vägg i vägg, som rymmer både järnspis och hemtrevlig pinnsoffa, säger vi hej till Tristans mamma och bror. Att familjen hyser en stor kärlek till djur råder det ingen tvekan om.

– Det här är vårt senaste tillskott, säger Tristan och skrattar och zoomar in på en liten get som reser sig på ostadiga ben. Geten har en blöja på sig och låter sig mer än gärna klappas bakom öronen. Det är omöjligt att ta miste på hans lycka över sitt hus. Det ligger mycket jobb och tankekraft bakom. 

– Jag har byggt och isolerat med halm och lera – en gammal teknik som användes redan av inkafolket. Både kaminen och järn spisen är återbruk från Sverige och i spaavdelningen där inne bakom dörren finns en finsk bastu. 

Tristan visar med handen mot konstruktionen och även mot glasdörrarna. Tillsammans med en peruansk arkitekt har han ritat huset som förenar skandinavisk och andinsk design. 

– Vi har använt återbrukade fönsterpartier från Sverige. Under ett helt år samlade jag fönster och räddade dem ifrån att slängas. Huset är termiskt, det vill säga att det håller värmen inomhus trots att det är kallt utomhus. 

– Vi befinner oss på en höjd av 3660 meter över havet. Trots den höga höjden har vi en inomhustemperatur på tjugo grader även nattetid, vilket innebär att vi har lyckats. Det har varit ett spännande projekt. Min vision är att fortsätta bygga hållbara bostäder som är termiska i Peru, och tanken är även på sikt att börja tillverka isolerglas här, avslutar Tristan entusiastiskt.

Text: Lena Gustafsson
Foto: Sören Håkanlind