Glasets roll i skolan
| 10 mars 2026 När jag som nyexaminerad lärare i början av 90-talet arbetade på Lindbergaskolan i Varberg pratades det inte om skolskjutningar. Hade jag ens hört begreppet? Jag minns faktiskt inte. Det var i alla fall inget som oroade mig när jag på cykel kämpade mig uppför Trönningebacken för att hinna till första lektionen, eller när jag susade hemåt med sikte på Bandholtzgatan nära havet och Hästhagaberget, där jag hyrde en liten etta.
Lindbergaskolan – eller Lindbergs skola som den egentligen heter – ligger en bit utanför staden. Numera är den ombyggd och betydligt större. Mycket var annorlunda då, men kärnan i läraruppdraget var densamma som idag: att skapa trygghet genom relationer, närvaro och överblick. Att vuxna kan se vad som händer har alltid varit grundläggande.
Mobbning och kränkningar frodas sällan där det är ljust och öppet. De uppstår i det dolda, bakom stängda dörrar, i skrymslen och utrymmen utan insyn. Därför blev det naturligt när äldre skolor moderniserades och nya byggdes att skapa öppna och överblickbara miljöer. Glaspartier mellan klassrum och korridorer, glasade dörrar och ljusa gemensamma ytor blev självklara inslag. Inte bara för ljusets skull, utan för att insynen i sig bidrog till trygghet.
För personalen innebar glaset möjlighet att uppfatta gruff och stämningar och se när något höll på att eskalera. För eleverna blev det tydligt att vuxna fanns nära. Insyn hade och har en lugnande effekt.
Glas har tidigare ifrågasatts av andra skäl – att det kan påverka koncentrationen hos elever som lätt distraheras. Nu ifrågasätts det ur ytterligare ett perspektiv: säkerhet. Idag ser jag ofta samma glasytor täckta av uppklistrade, transparenta plastfilmer.
Jag har delvis lämnat läraryrket men arbetar fortfarande i skolans värld, nu på en större grundskola i centrala Malmö. För några år sedan stod jag framför en högstadieklass när ett meddelande dök upp i skolans interna chatt på skärmen framför mig: en obehörig person fanns i byggnaden och någon hade ringt 112. Lärarna uppmanades att behålla eleverna i klassrummen. Det var innan begrepp som inrymning och pågående dödligt våld blev vanliga och inte heller hade insynsskyddande åtgärder börjat genomföras. Jag minns hur hjärtat bankade när jag släckte lamporna och bad eleverna vara tysta och ställa sig där de inte syntes från glaspartiet i dörren. Senare visade det sig vara ett falskt alarm, men känslan sitter kvar.
Efter den tragiska masskjutningen i Örebro har oron åter blivit påtaglig. Runt om i landet genomförs inrymningsövningar och i sökande efter lösningar har glas kommit att ifrågasättas – som om materialet i sig vore problemet.
Samtidigt lyfter både Skolverket och Center mot våldsbejakande extremism vikten av långsiktigt förebyggande arbete, där den fysiska miljön samspelar med relationer, vuxennärvaro och möjligheten att i tid upptäcka om något inte står rätt till.
Att ta bort insyn kan kännas skyddande, men riskerar också att åter skapa blinda ytor och platser dit inga vuxna blickar når. Samt. Vad gör det med barn och vuxna att vistas i miljöer som präglas av rädsla och avskärmning? Frågorna är många och svåra. Hur skyddar vi utan att isolera? Hur bygger vi trygghet utan att stänga ute världen? Och kanske viktigast av allt:
Hur bevarar vi barnens tro på framtiden och det goda i människan samtidigt som de övar på att barrikadera sig i ett klassrum med hjälp av bord och stolar?