"Glasfasaderna vi minns"– Aula Medica

I år firar vår anrika branschtidning Glas hela 90 år! Det firar vi bland annat genom att hylla glasfasaderna som gjort intryck, avtryck och påverkat vårt sätt att bygga. I varje nummer ger arkitekturhistoriker Martin Rörby sin syn på olika ikoniska glasfasader. Vi avslutar i Aula Medica, Karolinska Institutets kunskaps- och forskningscentrum som färdigställdes 2013.

Aula Medica – mötesplats av internationell rang

Den ligger där som ett stort gnistrande smycke när man nalkas Karolinska institutet på väg norrut från Stockholm till Solna – Aula Medica. Namnet avslöjar att det handlar om en byggnad ägnad de medicinska vetenskaperna, en mötesplats av internationell rang där kunskap och forskning står i centrum. Och där akademiska högtider och Nobelföreläsningar självklart hör till inslagen.

Karolinska institutet, som instiftades redan 1810, etablerades i Solna i mitten av 1940-talet. Den anläggning som då uppfördes där efter Ture Rybergs ritningar, med mörkt röda tegelfasader som gemensam nämnare för de olika byggnaderna, saknade dock en aula. Det hade visserligen funnits planer på en, men det var först 1995 som frågan aktualiserades igen. En insamling startades då för att kunna skapa ekonomiska förutsättningar för att uppföra en aula, tänkt att tas i bruk i samband med institutets 200-årsjubileum. Fem skandinaviska arkitektkontor bjöds också in 2001 för att skissa på en aula. Den lösning som bedömdes som bäst var gjord av Gert Wingårdh i samarbete med Thomas Sandell.

Ekonomin hade man dock inte lyckats sy ihop, så det dröjde sedan till 2007 innan en generös donation från Erling Perssons stiftelse gjorde projektet möjligt att genomföra. Nu handlade det också om en större byggnad med ett auditorium för 1 000 åhörare, i stället för som tidigare 600. I tiden sammanföll detta med stora förändringar i närområdet, dels arbetet med ett helt nytt komplex för Karolinska sjukhuset, dels utvecklingen av Norra Stationsområdet till en ny stadsdel kallad Hagastaden. Denna skulle byggas på överdäckningar mellan de två grannkommunerna. Förutom ett stort antal bostäder skulle den också rymma kontor och andra typer av lokaler för i första hand företag inom den forskningsintensiva life science-branschen.

Gert Wingårdh och hans kontor fick nu uppdraget att verkligen projektera den nya aulan. Fortfarande var det dock oklart exakt var den skulle placeras inom institutets område. Arbetet inleddes därför med att man prövade olika lägen. En utmaning var hur man skulle förhålla sig till en kulturhistoriskt omistlig gård från 1771, en annan hur man skulle väga ett idealt läge för den tillkommande aulan mot den befintliga institutionsbebyggelsen från 1940-talet. Det inte helt okontroversiella beslutet blev till sist att offra Ture Rybergs huvudbyggnad till förmån för nybygget.

Efter en propå från donatorns sida kom också glaskonstnären Ingegerd Råman in i projektet. Hon hade samarbetat med Gert Wingårdh redan tidigare, bland annat kring House of Sweden i Washington DC. I arbetet med Aula Medica kom hon att bli en i högsta grad bidragande part, inte minst i fråga om utformningen av de glasfasader som likt ett skimrande presentpapper sveper in den geometriskt komplicerade volym som byggnaden i sin slutgiltiga form fick.

TOTALT HANDLAR DET OM INTE MINDRE ÄN CIRKA 6 000 GLAS. EFFEKTEN ÄR MINST SAGT ANSLÅENDE OCH SKAPAR NÅGOT AV EN VISUELL SENSATION.

Planlösningen bygger i grunden på en triangel, men genom att fasaderna skevar och kragar ut – med en lutning på som mest 33 grader och ett överhäng ovanför biltrafikens huvudstråk på 23 meter – upplevs aulan som närmast organiskt fritt formad. Men i själva verket finns en strikt, noga beräknad geometri, som gjort det möjligt att klä in byggnaden med plana, triangelformade glas – därav det karaktäristiska harlekinmönstret Själva byggnadsstommen utgörs av ett avancerat system i stål med bjälklag i betong. Glasfasadens bärning utgörs däremot här av trä, inte som brukligt metall. Ramverket förtillverkades i Tjeckien, eftersom ingen svensk leverantör var beredd att garantera de höga krav på precision som ställdes.

Valet av fasadglas är gjort med största omsorg. I de täta partierna används antingen opalvita glas eller gråtonade speglande glas, i de transparenta delarna varvas i stället lätt blåtonade glas med guldtintade speglande glas. Totalt handlar det om inte mindre än cirka 6 000 glas. Effekten är minst sagt anslående och skapar något av en visuell sensation, där aulan inte bara reflekterar sin omgivning, utan i lika hög grad sätter sin prägel på miljön med det form- och ljusspel som den ger upphov till. Tala om djärv och nyskapande glasarkitektur av högsta valör!

Text: Martin Rörby, arkitekturhistoriker
Foto: Magnus Östh