"Glasfasaderna vi minns" – Nils Ericson terminalen

I år firar vår anrika branschtidning Glas hela 90 år! Det firar vi bland annat genom att hylla glasfasaderna som gjort intryck, avtryck och påverkat vårt sätt att bygga. I varje nummer ger arkitekturhistoriker Martin Rörby sin syn på olika ikoniska glasfasader. Denna gång besöker vi Göteborg och Nils Ericson terminalen. 

Nils Ericson terminalen

Stora hallar i glas och metall blev under 1800-talet en symbol för industrialismens landvinningar. Med hjälp av en för tiden avancerad teknik, som var lika mycket ett resultat av ingenjörernas som arkitekternas strävanden, utvecklades en ny estetik. 

Den anammades för olika utställningsbyggnader, av vilka Joseph Paxtons väldiga Crystal Palace i London, uppfört till världsutställningen där 1851, väl var den mest berömda. Men även järnvägspionjärerna såg i byggnadstypen en möjlighet att utveckla en särskild resandearkitektur. Tydligast manifesterades denna i de ljusa och luftiga banhallar som oräkneliga järnvägsstationer världen över försågs med. Att en sentida utlöpare av detta arkitektoniska koncept är uppkallad efter Sveriges mest betydelsefulla person inom det här området är alltså inte så konstigt – Nils Ericson terminalen i Göteborg.

Detta är nu inte en byggnad direkt ägnad järnvägen, utan busstrafik. Men den är likafullt en del i det resecentrum som under de senaste trettio åren har utvecklats kring Adolf Wilhelm Edelsvärds centralstation i Göteborg, färdig i sin ursprungliga form redan 1857. Denna var i sin tur direkt sprungen ur den senkomna, men likväl djärva satsningen på att bygga ut ett statligt järnvägsnät i vårt land. Det arbetet drogs igång i början av 1850-talet med just Nils Ericson som den ledande kraften.

Nils Ericson terminalen är egentligen bara en del av ett större projekt som planerades redan under 1980-talet, där även kontor, butiker och en del annat skulle ha ingått. Fastighetskrisen i början på 1990-talet kom dock emellan och terminalbyggnaden blev därmed det enda som förverkligades av den norske stjärnarkitekten Niels Torps ursprungliga förslag, som hade korats som vinnare i en tävling 1989.

Det handlar om en etthundrafemtio meter lång, relativt låg byggnad som lagts i rät vinkel mot centralstationen, det vill säga i princip med gavlarna mot norr och söder och långsidorna mot väster och öster. I grunden rör det sig på traditionellt vis även här om en välvd, till största delen glasad hall, men tvärsnittet är inte symmetriskt. Mot öster beskriver sektionen en båge, om än uppbruten i fem glasade fall, medan den mot väster tecknar sig som en serie terrasser med täta tak formade som upp-och-nedvända ”vingar”. Tydligast är detta avläsbart utifrån, där östsidan uppfattas som en sammanhängande glaskropp, medan västsidan istället ter sig mer sluten med inslaget av glas koncentrerat till horisontella band mellan taken.

Exteriört är arkitekturen dock mer komplex än så. Entréerna från öster inramas av kraftiga granitbågar, men med själva dörrpartierna anbringade som spröda glaslådor utanpå stenen. Mellan ingångarna bryter dessutom insidans butikspaviljonger igenom glasskalet som prydliga trävolymer och utmed hela den östra sidan skyddas den utvändiga passagen med ett lätt och elegant glastak på tunna stålpelare. Mot väster är det i stället bussarnas angöringspunkter som bryter upp fasaden med snedställda ”gater” i trä, betong och glas.

Interiört är det just utgångarnas höga träbågar och lägre betongblock, där respektive hållplatsnummer gjutits in i stor skala, som ger både karaktär och skapar tydlighet i den intensiva miljön. Blocken visar inte bara vägen med pregnant typografi, utan utgör samtidigt plintar för hallens bärande stålstruktur, som i form och precist utförande andas ”high-tech”. Just skärpan i alla detaljer, såväl invändigt som utvändigt, är något av ett adelsmärke för Torps terminal. Samtidigt finns det inget kyligt över den, tvärt om. Sättet på vilket trä, sten, stål och glas kombinerats här är nyskapande och lekfullt på samma gång. Glasets möjligheter har dessutom utnyttjats mästerligt, vilket inte minst kommer till uttryck i hur bussarna genom stora, obrutna glasytor effektfullt tillåts vara visuellt närvarande även inne i terminalen. Alltså resandearkitektur av yppersta klass!

Text: Martin Rörby, arkitekturhistoriker

Nils Ericson terminalen