Image
Ett montage av två bilder från Landskrona konsthall samt ett porträtt av arkitekturhistoriker Martin Rörby

"Glasfasaderna vi minns"– Landskrona konsthall

TIDNINGEN GLAS 90 ÅR - ARKITEKTURPÄRLOR DEL 2
2023-08-07 09:10

I år firar vår anrika branschtidning Glas hela 90 år! Det firar vi bland annat genom att hylla glasfasaderna som gjort intryck, avtryck och påverkat vårt sätt att bygga. I varje nummer ger arkitekturhistoriker Martin Rörby sin syn på olika ikoniska glasfasader. Denna gång besöker vi Landskrona konsthall som byggdes 1963 inför stadens 550-årsjubileum. 

Landskrona konsthall 

Som en hägring ligger den där, Landskrona konsthall, till synes fritt svävande inne bland de åldriga träden i Slottsparken. Skapad inför Landskronas 550-årsjubileum 1963 har hallen något i bästa mening tillfälligt över sig, trots att den redan från början var avsedd att stå permanent.

Hallen är placerad upphöjd på ett betongpodium som vilar en bit över marken på kraftiga plintar. Den är sedan uppbyggd med en bärande struktur av pelare och balkar i betong mellan vilka helglasade utfackningsväggar satts in. Det platta taket kragar ut lika mycket över väggarna som podiet över marken. Det tunna ramverket som håller glaset på plats är svart, liksom det strama stålräcket som löper kring podiet. I kontrast till den ljusgrå betongen ger det grafisk skärpa åt exteriören. Och sargen på taket är utrustad med fräcka vattenkastare, också de i betong.

Att byggnaden hämtat näring från Ludwig Mies van der Rohes tolv år äldre Farnsworth House i Plano, Illinois, USA är uppenbart. Men sättet på vilket den lätta stål- och glasarkitekturen där transformerats till en betydligt kraftfullare skapelse i betong och glas i Landskrona ger konsthallen en hög, egen konstnärlig integritet. Samtidigt finns ett släktskap med japansk traditionell arkitektur – de enkla trä- och rispapperskonstruktionerna översatta till beständigare material. Särskilt tydligt blir det när man kommer in i konsthallen. Den har en rektangulär plan med ett centralt, men ändå asymmetriskt placerat öppet atrium – gestaltat av Ulla Molin – som omges av samma sorts helglasade väggar som utåt. Känslan av ljusinsläpp och genomsiktlighet blir därigenom nästan total, med undantag för bärande betongpelare, enstaka flyttbara mellanväggar och en säregen öppen spis formad som en monolit i betong. Och att det är i ett glashus man befinner sig råder det ingen tvekan om, vilket ytterligare förstärks av att en del av konsthallens sydvästra vägg upptas av ett muralglasverk utfört av konstnären Erik Höglund.

Byggnaden ritades av arkitektfirman Jaenecke & Samuelson, och var därmed ett resultat av ett egentligen ganska otippat, men väldigt framgångsrikt samarbete mellan arkitekter av två olika generationer. Fritz Jaenecke var född redan 1903 och bördig från Tyskland, där han under 1930-talet drev kontor tillsammans med kollegan Egon Eiermann. Att Eiermann långt senare, ungefär samtidigt som konsthallen i Landskrona tog form, skapade en annan märkesbyggnad i glas och betong – den efter andra världskrigets härjningar återuppståndna Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche i dåvarande Väst-Berlin – kan därför vara särskilt intressant att notera. Sten Samuelson var född först 1926 och inledde bara tjugofyra år gammal samarbetet med Jaenecke, som kommit till Sverige 1937. Tills de gick skilda vägar 1970 svarade de gemensamt bland annat för de byggnadstekniskt avancerade arenorna Stadion i Malmö och Nya Ullevi i Göteborg, men också för kontor, hotell och bostäder, däribland det omtalade Schwedenhaus på IBA-utställningen i Berlin 1957.

På egen hand gjorde Sten Samuelson sedan ytterligare ett antal byggnader där glaset var av central betydelse för gestaltningen. Stadsbiblioteket i Norrköping – en av den svenska brutalismens kanske främsta exponenter – är en av dem. Där står stora transparenta glasytor mot råa, medvetet formsatta betongytor. En annan är Frigoscandias tidigare huvudkontor i Helsingborg, med stora glas varvade med slät eloxerad aluminiumbeklädnad. Besläktat med detta är stadshuset i Lidingö, där glaset i den publika entrédelen spelar mot aluminiumplåt i takets breda sarg och fasta solavskärmningar. Och stadshuset i Landskrona med såväl aluminiumbeklädnad som fönsterglas i olika grader av guldton, framstår med sin placering vid vattnet som något av ett palats för den moderna tiden. Men intressantast i det här sammanhanget är ändå den villa Samuelson byggde åt sig själv i Lund redan 1966 – i princip är den en mindre variant av konsthallen i Landskrona! 

Text: Martin Rörby, arkitekturhistoriker

Landskrona konsthall