Boverkets nya regler ställer för låga krav på energieffektivisering

Det krävs en särskild politisk fingertoppskänsla för att förändra ett regelverk utan att öppet avskaffa det. I stället för tydliga beslut sker förändringen stegvis: genom undantag, omformuleringar och justeringar som var för sig framstår som rimliga – men som sammantaget förändrar hela systemets riktning. Det är precis vad vi ser nu i förändringarna av energikraven i byggsektorn och Boverkets nya regler.

Otydliga krav ökar osäkerheten

Under lång tid har energikraven haft en tydlig funktion: att driva investeringar i energieffektivitet, minska klimatpåverkan och skapa långsiktigt hållbara fastigheter. För näringslivet har detta inneburit förutsägbarhet. Kraven har varit kända, spelreglerna tydliga och incitamenten relativt stabila. Nu förändras detta.

Med argument om anpassning och flexibilitet sänks kravnivåer, kontrollen försvagas och mer ansvar flyttas från myndigheter till enskilda aktörer. På pappret kan det framstå som modernisering. I praktiken innebär det att regelverket går från att vara styrande till att bli förhandlingsbart. Det är en avgörande skillnad.

För företag i bygg- och fastighetssektorn är stabila spelregler en grundförutsättning för investeringar. När kravnivåer blir otydliga och beroende av tolkning ökar osäkerheten. Vad som gäller i ett projekt behöver inte gälla i ett annat. Bedömningar riskerar att variera mellan kommuner och handläggare. Det driver inte innovation – det driver risk.

Särskilt problematisk är den växande användningen av anpassningar och så kallade skälighetsbedömningar. I teorin är det rimligt att väga kostnad mot nytta. I praktiken öppnar det för en glidning där kravnivån inte längre är en fast punkt, utan något som kan argumenteras bort. Vad som är ”skäligt” beror på vem man frågar.

Snedvriden konkurrens

Är det den initiala investeringskostnaden som ska styra – eller byggnadens totala livscykel? Ska framtida energipriser och klimatkostnader räknas in? När dessa frågor saknar tydliga svar flyttas makten från regelverket till den enskilda förhandlingen. Det förändrar incitamentstrukturen i grunden.

I stället för att optimera byggnader tekniskt uppstår ett incitament att optimera juridiskt – att argumentera för undantag snarare än att uppfylla energiprestandakrav. Det gynnar aktörer med resurser att driva sådana processer, inte nödvändigtvis de som bygger mest hållbart eller effektivt. Konsekvensen blir en snedvriden konkurrens.

Seriösa aktörer som fortsätter att investera i energieffektivitet riskerar att konkurreras ut av dem som pressar gränserna. På sikt leder det till en lägre faktisk standard i beståndet – trots att regelverket formellt finns kvar.

Stora svenska företag vittnar om att det blir allt svårare att motivera investeringar i mer energieffektiva lösningar när regelverken inte längre driver utvecklingen framåt. När kravnivåer sänks och undantag blir norm förskjuts incitamenten – från att ligga i framkant till att anpassa sig nedåt. Det riskerar att få konsekvenser långt bortom enskilda projekt.

Ett regelverk är mer än en samling tekniska krav

Sveriges konkurrenskraft har under lång tid vilat på en kombination av tekniskt kunnande, höga standarder och en förmåga att ligga före i omställningen. När dessa drivkrafter försvagas minskar också incitamenten att utveckla och exportera lösningar. Om den inhemska marknaden inte längre ställer tydliga krav riskerar vi att tappa just de fördelar som gjort svenska aktörer starka internationellt.

Ett regelverk är inte bara en samling tekniska krav. Det är ett verktyg för att sätta en gemensam lägstanivå på marknaden. Och vad är syftet med att förenkla regelverket om det inte längre leder oss dit vi behöver gå?

Vi bör vara ärliga med vad som faktiskt sker. Detta är inte en reform. Det är en nedmontering. Men det finns fortfarande tid att vända. Med tydliga beslut kan vi säkerställa att regelverket åter blir ett verktyg för framsteg, inte ett hinder.