Alla fönster har en historia att berätta

MEDELTID OCH 1600-TAL

I Sverige gjorde fönsterglaset entré under medeltiden och förekom fram till 1600-talet främst i kyrkor och slott. Under 1600-talet börjar fönsterglas även användas i finare hus. Glasen var små och fogades samman till större enheter med blyspröjs, blyinfattningarna sattes in i träbågar och stadgades med stormjärn fästa i bågträt. Fönstren hade ofta korspost och övre och undre luft var lika stora. 

Den inhemska glastillverkningen kommer i gång mot slutet av århundradet, vilket gör att antalet glasade fönster ökar.

1700-TAL

De veka blyspröjsen ersätts med träspröjs, som klarar av tyngre och större fönsterglas. Fönstren börjar hängas på gångjärn och blir öppningsbara, utåtgående. Hörnbeslag och vinkeljärn används för att stabilisera fönsterbågen, de utformas med stor omsorg och dekorativa former. Tvärposten flyttar upp, den nedre luften blir högre än den övre. Fönster utan mittpost förekommer, efter fransk förebild har de mötesbågar som låses med spanjolettstång. Ny teknik mot slutet av århundradet gör det möjligt att tillverka större glasformat, vilket medför att det behövs färre spröjs. Glas blir också mer tillgängligt för fler samhällsskikt.

1800-TAL

Runt sekelskiftet 1800 börjar tvärposten försvinna och det sexrutiga fönstret med två utåtgående bågar à tre rutor och mittpost blir den vanligaste fönstertypen. Det förekommer också andra indelningar beroende på tycke och smak. Fönstren är smäckra, virkessnåla konstruktioner med enkla detaljlösningar och ger ett lätt och elegant intryck. 

Fönstren började kompletteras med löstagbara innerbågar som sitter uppe under vinterhalvåret. För att kunna vädra även vintertid förses minst ett fönster per rum med en liten vädringslucka infälld i ytter- och innerbågens ram, ofta placerad i fönstrets högra båge sett inifrån rummet. Mot slutet av 1800-talet industrialiseras tillverkningen. Snickerier, glas och beslag produceras i större mängder och skickas via järnväg. Med den så kallade cylindermetoden kan glas tillverkas i större format, varför spröjs blir överflödiga. 

Den stora inflyttningen till städerna leder till kraftigt ökat bostadsbyggande från 1870-talet och framåt. Våningshöjderna, och därmed fönstren, i städernas stenhus blir högre till följd av tidens tankar om hygien och erforderlig luftvolym. Eftersom slanka bågar med hela stora glas bara kan tillverkas i begränsad storlek kommer tvärposten tillbaka med en eller två bågar ovanför som möts mot en mittpost. 1880-talsarkitekturen domineras av nyrenässans med rikt utsmyckade fasader och fönsteromfattningar som visar de olika våningarnas dignitet. Dagsljus är ett normkrav i trapphus, där fönster utgör den enda ljuskällan. För att undkomma utsikten mot den ofta torftiga gården med utedass och ändå få in tillräckligt med ljus används färgade glas, blyinfattat glas och fantasifulla dekorationer som antingen etsas, blästras eller målas på glasen.

1890-talets högkonjunktur omvandlar Stockholm till en modern europeisk storstad. Det byggs skolor och sjukhus, påkostade kommersiella byggnader och bankpalats. Elektriciteten gör sitt inträde. Arkitekter söker nya uttryck och inspireras av äldre stilperioder och en äkthet i material. I Stockholms byggnadsordning anges krav på minst 3,0 meter rumshöjd, viket bidrar till höga fönster. Omfattningarna smyckas i ny tolkning av gotisk, barock eller klassicistisk stil. I de allt högre husen blir det opraktiskt med utåtgående fönsterbågar. Nya typer av inåtgående kopplade fönster utan mittpost börjar dyka upp i städerna, vilket ger grövre bågar. Bland annat eftersom innerbågen även ska klara av att bära ytterbågens tyngd. Spanjoletter som spänner bågen mot karmen och minskar drag introduceras.

1900-TAL

Seklets första decennium inleds med en svensk tolkning av jugendstilen, sparsmakad och med ett mjukt formspråk inspirerat av naturen. Att få in mycket dagsljus anses viktigt och fönstren görs höga med stora glasytor. Spröjs kommer tillbaka i dekorativt syfte, särskilt i de övre delarna av fönsterpartierna där de gärna är böjda och följer fönstrens mjuka former. Innerbågar fasas ut till förmån för inåtgående kopplade bågar. För att klara den ökade vikten blir bågarna kraftigare. 

1910-talet präglas av första världskriget. Arbetslösheten stiger, bostadsbyggandet avstannar och det råder brist på byggnadsmaterial. Som svar på de oroliga tiderna slår nationalromantiken och den trygga, traditionella byggnadskulturen igenom. Hantverksskicklighet högaktas, likväl som ärlighet i material och form. Naket tegel och småspröjsade fönster som för tankarna till blyinfattningar blir vanliga, medan traditionella utsmyckningar anses onödiga. Fönster i stadsmiljö börjar målas vita. Gårdarna planteras och utedassen försvinner, varför utsikten från trapphusen inte behöver döljas längre och användningen av klarglas i trapphusfönster ökar.

Den svenska 1920-talsarkitekturen röner internationell berömmelse under benämningen Swedish grace. Stilen är en fri tolkning av antiken. Bostadsbyggandet kommer i gång igen efter första världskriget och idén om folkhemmet lanseras. För att sänka kostnaderna byggs husen enklare, husdjupet ökar och i Stockholm tillåts rumshöjden sänkas till 2,7 meter, vilket medför mörka ytor i husens mitt och lägre fönster med minskade glasytor. Kännetecknande för arkitekturen är likadana fönster, utformade efter antikens klassiska ideal, i regelbundet placerade fönsteraxlar. Fönstersnickerierna är smäckra och gjorda av kärnvirke. Kvaliteten är hög och hantverket i detaljerna välgjort. Det glada 20-talet får ett abrupt slut i och med den stora börskraschen år 1929. 

För att råda bot på 1930-talets låga bostadsstandard och ge familjer bättre villkor står det högt på den politiska dagordningen att bygga det så kallade folkhemmet. Arkitekter inspireras av den tyska Bauhausskolan och Frankrikes stjärnarkitekt Le Corbusier. Funktionalismens ideal med mycket sol, ljus och luft får genomslag i släta putsade fasader med stora glaspartier som skapar goda sol- och dagsljusförhållanden. Samtidigt införs lägre rumshöjder med lägre fönsterhöjd till följd. Fönstren har oftast inåtgående, kopplade bågar. Bredd och antalet lufter avgörs av rummets storlek. Utformningen är rationell, profilerna enkla och omfattningar anses onödiga. Glasen tillverkas maskinellt genom dragning, vilket ger större format. Nya hängnings- och öppningssätt testas och år 1936 introduceras det pivåhängda fönstret som stängs med beslag i underkant. Friskluftsventiler installeras under fönstren. Trapphusen flyttar in i byggnadens mörka mitt och dagsljuset ersätts där med elektrisk belysning.

Mekaniseringen av jordbruket under 1940-talet leder till en ny flyttvåg till städerna, vilket driver på bostadsbristen. Under krigsåren råder brist på byggmaterial. Skildringen av lort-Sverige 1938 startar en debatt som leder till att många byggnader så småningom rivs eller genomgår hårdhänta saneringar. Kommunerna får ansvar för bostadsförsörjningen och kommunala bolag får i uppgift att bygga billiga och bra bostäder. De kalla krigsvintrarna bidrar till att fönsterstorleken minskar för att spara energi. För att förbättra vindtätheten täcks en del av fönsterkarmen utvändigt av puts. År 1945 kommer den första svenska byggstandarden för fönster. Den har till uppgift att underlätta tillverkningen och genom standardiserade mått och fastställd kvalitet minska kostnader och leveranstider.

I efterkrigstidens 1950-tal är framtidstron stark. Husen byggs högre, fler byggdelar prefabriceras och byggprocessen industrialiseras. Fönster levereras färdigglasade och beslagna samt målade direkt till byggarbetsplatsen. Användningen av asbest ökar. Persienner slår igenom som skydd för solen. Ännu är snickerier tillverkade av kärnvirke och målade med oljefärg. År 1954 kommer en ny SIS-standard för fönster och i mitten av 1950-talet gör den förseglade rutan, eller isolerrutan som den kom att benämnas, entré i Sverige. Det kopplade fönstret med två glas och två bågar kan därmed ersättas av ett fönster med en isolerruta monterad i en enkelbåge eller direkt i karmen som ett fast fönster. Den instängda luften i rutan förväntas förbättra värmeisoleringen, dock dras isolerrutan med dåligt rykte främst orsakat av felaktigt montage och undermåliga förseglingskomponenter. Det dåliga ryktet håller i sig en bra bit in på 1970-talet. Isolerrutan har sedan dess genomgått många utvecklingssteg. Fortfarande råder bostadsbrist och 1960-talet präglas av viljan att bygga i kapp behoven genom rationellt och kostnadseffektivt byggande. År 1965 sätts spaden i jorden för miljonprogrammet. För att få ta del av de statliga lånen krävs hög standard och solvärden som uppfyller de statliga kraven och kontrolleras i solvärdesdiagram. Färre fönster typer, massproduktion och enkel utformning leder till billigare priser. För att möta det enorma behovet av material används mer snabbvuxet virke, vilket leder till grövre karmoch bågdimensioner för att klara glasvikterna. Nya material så som aluminium och plast gör entré. Under decenniets senare del slår aluminiumdörrar igenom.

Byggandet av miljonprogrammet, som pågår fram till år 1974, möter efterhand allt större motstånd, vilket leder till att det byggs fler småhus i stället för höghus. Oljekrisen år 1973 leder till hårdare krav på energihushållning i nybyggnation, med mindre fönsterformat till följd. Inåtgående, kopplade treglasfönster med isolerruta och förbättrat Uvärde lanseras. Glaspaketens ökade tjocklek medför att de är tyngre, varför bågarna behöver vara kraftigare. Många fönster byts ut mot nya varianter med metallbeklädnad. Ett intresse för äldre bebyggelse gryr och varsam ombyggnad blir ett begrepp. År 1974 slår ett kulturpolitiskt beslut fast värdet av samlade kulturhistoriska miljöer. Spröjs ökar i popularitet. Miljörörelsen växer sig starkare. År 1976 börjar glas tillverkas med floatglasmetoden i Sverige. Trä börjar vakuumimpregneras 1977.

1980-talets första hälft överskuggas av kalla kriget och internationella spänningar. På hemmaplan ökar de ekonomiska klyftorna och segregationen i de nya bostadsområdena. I och med kreditmarknadens avreglering år 1985 ökar utlåningen och en byggboom sätts i gång. Fortfarande står energibesparingar högt upp på agendan och nya bestämmelser påverkar fönsterstorleken. Treglasfönster blir standard. 

Den så kallade 1 + 2-konstruktion bestående av ett enkelglas i ytterbågen och en tvåglasisolerruta i innerbågen slår igenom (kallas ibland även 2 + 1). Lågemissionsglas, LE-glas, även kallat energiglas, börjar också användas. De är belagda med ett tunt skikt som minskar värmestrålningen ut genom fönstret. De mest effektiva LE-glasen är mjukbelagda. Beläggningen är repkänslig och kan angripas av fukt, varför den endast kan användas i isolerrutor och alltid med beläggningen vänd in mot den hermetiskt förslutna spalten. Även hårdbelagda LE-glas, som går att använda som enkelglas, förekommer. Värmeförlusten minskas ytterligare genom att luften i isolerrutans spalt byts mot en inert gas, oftast argon. Även krypton förekommer. Jakten på energibesparingar gör att många gårdar glasas över och även gallerior och kontorsbyggnader får glastak. Många fastigheter byggs om, ofta utan hänsyn till kulturhistoriska värden, vilket leder till växande motreaktioner. Stilmässigt står det individuella och unika högt i kurs och postmodernism gör entré. Fönsterindelningen är varierad, även om fönstertyperna är få till antalet. Träfönster får utvändig lackerad aluminiumbeklädnad och fönstervred förses med barnsäkerhetsspärr. Glasade aluminiumdörrar lackerade i färgglada kulörer muntrar upp stadsbilden. 

Dagens isolerrutor är limmade och dubbelförseglade, den yttre förseglingen är elastisk och den inre plastisk.

SAMMANFATTNING

Fönster, vart och ett präglat av sin samtid, har en historia att berätta. De är viktiga tidsdokument som vi bara har till låns. Eller för att citera 1800-talsikonen inom byggnadsvård John Ruskin: ”De [historiska byggnaderna] är inte våra. De tillhör delvis dem som byggde dem och delvis alla de generationer av mänskligheten som ska följa efter oss. De döda har fortfarande sin rätt till dem; det som de arbetade för … har vi ingen rätt att utplåna. Det vi själva har byggt är vi fria att riva ned … ” /