Diana vågar stå upp för vad som är rätt och fel

Diana Jurukov är alltid på väg. Den här gången till prestigebygget ICON i Växjö. Hon kan trakten. 1968 kom hennes föräldrar till Sverige och flyktingförläggningen i Alvesta. Två år senare föddes hon och växte upp till en äkta smålänning som inte kunde säga ”r”. Det senare skulle visa sig bli mindre lyckat.

–  När jag var sex år flyttade vi till Stockholm. Min mamma hade alltid drömt om storstaden. Hemma i Bulgarien hade min pappa arbetat hårt i restaurangbranschen, mamma var apotekstekniker, men nu ville mamma vidare och så blev det.

De första åren i Stockholm flöt på.

– Men i fjärde och femte klass hände något som jag bara inte kunde förstå. Jag sattes hos en talpedagog för att arbeta bort småländskan, lära mig att säga ”r” som dom gör i Stockholm. 

För Diana blev kravet att göra sig av med småländskan en form av förolämpning. Visserligen hade hon blivit retad för sin dialekt, ordet mobbad vill hon inte använda, men detta var något annat och djupare.

Du måste ändå ha haft en stark självkänsla!

– Jag kunde säga ifrån. Ja, jag tror nog att det är självkänsla. Att våga stå upp för vad som är rätt och fel. Och det har jag alltid varit noga med när det gäller mina två barn vilket jag också fått höra på deras kvartssamtal. De står upp för och inkluderar alla!

Har alltid trivts på männens arena

Rättvisa och jämlikhet, att vi i grunden är lika, återkommer i Dianas berättelse. När hon gräver djupare i minnesbanken anar jag att det måste ha varit hennes skydd.

– Min pappa blev sjuk i schizofreni när jag var åtta år. Han hade ett slitsamt liv bakom sig. Och jag drabbades förstås av detta. På den tiden var psykisk sjukdom en skam och det påverkade ju inte bara mig utan hela vår familj.

Diana lärde sig emellertid hantera skammen tack vare att familjen var öppen och pratade om det. Men hon hade också ett inre driv som gick ut på att kämpa bland killar och senare män.

– Jag var en pojkflicka och det som gällde under de här åren var innebandy och fotboll. Jag gav allt och när jag sedan skulle börja på gymnasiet blev det fyra-årig teknisk linje. Vi var två tjejer och 18 killar. Jag har alltid trivts på männens arena.

Mamma Jurukov tyckte att Diana efter gymnasiet borde söka till KTH men Diana hade andra planer. Hon ville till byggbranschen. Ut och jobba!

– Jag hamnade hos pappa Rolf på Ingenjörsfirman Zeco AB som sysslar med ventilation. Och jag fattar fortfarande inte att han vågade anställa mig, helt ny i branschen och kvinna. Det senare var mycket ovanligt på den tiden. Vi var som en familj och jag blev kvar i tio år.

Stopp! Vänta nu lite Diana. Du säger ”pappa Rolf”. Inte vanligt att man kallar sin chef för pappa!

Var det så att du på Zeco fick kärnfamiljen med den närvarande pappan som du saknat?

– Mina föräldrar skilde sig när jag var 16 år. Pappa var ju sjuk och det var längesedan vi var en hel familj. Det som hände på Zeco var att jag fick lust att jobba! Jag var en del av en familj och jag kunde påverka. Det var också då jag tog beslutet att jag bara skulle jobba i företag där det finns en familjekänsla och där jag har möjlighet att just påverka.

Den här intervjun äger rum i bil. Diana Jurukov har en benägenhet att bränna av flera projekt samtidigt. Så medan det småländska landskapet flimrar förbi får vi en fartfylld berättelse om de 10 åren hos ”Pappa Rolf”. Ut på arbetsplatserna och justera ventilation. Hjälm och blåställ. Hon tycks ha älskat det där blåstället. Det är också under den här tiden som hon träffar mannen i sitt liv, Lars Åstrand.

Gjorde som kronprinsessan Victoria

– Vi träffades på gymmet. Han var min personliga tränare.

Låter som Victoria och Daniel!

– Haha, ja men det var faktiskt så. 

Diana och Lars blev snabbt ett par. De hade många gemensamma intressen, bland annat fotboll som de båda älskar. Hon var som ung aktiv i Sätra SK, han på elitnivå i Djurgården. 1999 fick de sitt första barn och 2001 sitt andra. Överenskommelsen var att Diana skulle vara hemma med barnen i fyra år medan Lars byggde upp en naprapatklinik. Ett givande och tagande. Och efter det – dags för nyorientering.

– Jag gjorde det jag inte gjort, började plugga. Jag gick en yrkesutbildning till fastighetsingenjör. Herregud vad jag lärde mig, byggteknik, entreprenadjuridik, projektering, excel…

Utbildningen skulle helt oväntat föra henne in i glasets värld.

– En av mina lärare sade till mig att ”Fasadglas söker en kvinna, du skulle passa in där.”  Jag tänkte: Glas? Ja, varför inte? Tyckte det lät spännande. Lite glamouröst. Så jag sökte och fick jobbet.

Men snälla Diana! Stopp! Hos ”Pappa Rolf” hade du ju lovat, svurit på, att alltid arbeta på ett företag där du kände dig som en del av en familj och kunde påverka! 

Diana hade hittat rätt – igen!

– Ja, men Gud! Fasadglas är precis så! Håkan och Jan har verkligen lyckats skapa den rätta stämningen. Sättet att driva bolaget är samma som hos ”pappa Rolf”. Mina arbetskamrater är de bästa man kan ha. Vi är 150 anställda och personalomsättningen väldigt låg. Det säger en del. (Håkan Svennewall är majoritetsägare på Fasadglas Bäcklin AB och Jan Lindholm är företagets vd.)

Dianas karriär på Fasadglas blev beviset på att hon hade hittat rätt – igen.

– Jag hade noll koll på glas när jag började. Men gick från att inte ens veta skillnaden mellan float, härdat och laminerat glas till att driva stora glasprojekt. 

Diana kan bara konstatera att de 18 åren på Fasadglas gått snabbt. Först biträdande projektledare, sedan projektledare, projektchef, regionchef i Stockholm och nu entreprenadchef.

– Jag har fått vara med och påverka företagets utveckling. Jag har arbetat på byggen i hjälm och blåställ, sett fel och misstag som begås och lärt mig vikten av att göra rätt från början.

Målet för dagens resa är en garantibesiktning av 67 meter höga ICON i Växjö som väckte mycket uppseende under uppförandet och som blivit just ett ikoniskt landmärke för staden. Fasadglas har levererat alla utvändiga fasader och fönster, bland annat de högsta solskyddsglas som någonsin tillverkats, Xtreme 70/30. Dessutom var det vid invigningen världspremiär för de första bARK-modulerna. Fasadglas har själva tagit fram bARK Timber Fasad System för att förbättra u-värdet. bArk halverar CO2-avtrycket! 

I egenskap av entreprenadchef ansvarar Diana Jurukov för utförandet. 

– Det viktigaste är att vi levererar en produkt som motsvarar kundens förväntningar, i tid och till rätt pris. Så mitt jobb är att leda och förbättra entreprenadavdelningen och att öka kommunikationen och kompetensen inom bolaget.

Diana poängterar teamets betydelse och respekten för allas olikheter.

– Alla är olika och behövs just därför. Jag, till exempel, älskar att driva projekt. Då ska jag göra det. Jag är ingen försäljare. Var och en ska göra det den är bäst på. Det är det som gör oss starka som bolag.

En plats där hon känner sig rotad

Hela tiden handlar det om att förbättra, se nya behov, gå in och ta ansvar. Så var Diana en av initiativtagarna till ett kvinnligt nätverk med syftet att samla kvinnor till ett forum där de kan utbyta sina erfarenheter. Utbildning är att annat hjärtebarn. För att öka kompetensen inom glasbranschen var hon till exempel med och startade glas- och metallutbildningen i Glasbranschföreningens regi.

Fritiden är annars en totalsatsning på familj och vänkrets. Skapandet av en familj, allt det hon saknade under uppväxten. Och en plats där hon känner sig rotad, Vasastan i Stockholm.

  – Jag älskar att läsa om platser som jag känner igen mig i och tycker om. Är för rastlös för att konstant ha en bok på gång men i somras slukade jag Pascal Engmans thrillerserie som utspelas i Vasastan.

– Hos oss finns ingen snabbmat

I familjen Jurukov är fotbollen det stora uppslukande intresset men också restaurangbesök och spontana middagar hemma i goda vänners sällskap. Värme, heta diskussioner och musik som flödar. Gärna Pavarotti för att skapa rätt stämning när italienska rätter ska på bordet. Men menyn varierar.

–  Ibland bara en charkbricka eller ostron med lite rödlök och vinäger. Hos oss finns ingen snabbmat. Allt lagas och jag har övat upp mig. Slår en Bea på tre minuter.

Mellan varven är det naturen som gäller, i regel Hagaparken.

– Det här är mina hoods, det är här jag känner mig hemma. Min man Lars och jag promenerar i parken tidigt nästan varje morgon, fikar, går ut med hunden Messi och solar när vädret tillåter.

Nu dyker Daniel och Victoria åter upp i vårt samtal. Ibland promenerar Diana nästan ända fram till Haga slott. Men hon ser till att Messi inte är med. Skulle ju vara en olycka om Rio kom ut samtidigt. Väldigt lite skiljer oss åt i den värld där vi alla bör vara lika. En värld som Diana Jurukov upprättade åt sig som liten.

– Vi kan alla ta oss dit vi vill.