Hans gyllene saga i bly och glas

Hans Kuhn är en av Sveriges främsta konstglasmästare. Det var rätt många år sedan han i gick pension, men han ger fortfarande ovärderlig hjälp med sina kunskaper till sina barn, Renée och Niclas, på familjeföretaget. Att Hasse själv snart fyller 93 år är svårt att förstå. Han rör sig hemvant och snabbt inne på verk­staden med sin gängliga kropp och med en blick som är både livlig och nyfiken.

Det är som om allt bly han har hanterat genom åren i stället för att tynga har gjort honom lätt. Hans flyhänthet, som skapat så många vackra blyinfattningar, visar sig intakt när han skär till ett par glas och sedan halar fram sitt kära dragspel som han trak­terar med avancerade fingersättningar, men så har han också spelat med kända musiker som pianisten Göte Wilhelmson.

Där på firman lyssnar hans vuxna barn, faktiskt själva inte långt från pensionsmässiga, andäktigt och intygar att de sällan mår så bra som när pappa halar fram dragspelet på landet och låter tonerna ljuda över nejden.  

Hasse kunde inte säga nej 

Men sedan vill Hasse göra lite nytta också.  — Var är mitt förkläde, muttrar han och Renée mumlar i bak­grunden ”… nja, hans närminne är väl bara sådär nuförtiden” och hjälper sedan till att leta. Det var ett tag sedan han använde sitt yrkesplagg, men det är trots allt han själv som till slut kommer på var det hänger bakom diverse prylar. Skinnförklädet har hängt med i många år, nästan lika länge som han själv och när han ser tillbaka på vad han har gjort i sitt liv tar han ett eftertankens andetag och ler: 

 — Vad jag har gjort? Ja du, det vete fan om jag inte har adhd, för jag har nog sagt ja till allt som dykt upp. Det har, förutom för­stås jobbet med konstglaset, handlat om båtbyggeri, golf, musik, bridge, en mängd föreningsuppdrag med mera. Jag har liksom inte saknat sysselsättning, tvärtom, jag blir svettig bara jag tän­ker på det. Men det var då det. I dag lever jag ett ganska isolerat liv. Många vänner har förstås gått bort, och orken räcker ju inte riktigt till heller. Så jag sitter med den här jäkeln många timmar varje dag och löser Wordfeud och sudoku, förklarar han med ett snett leende och håller upp läsplattan innan vi styr kosan in till Stockholms stadshus och han tar oss tillbaka till när hans farfar inledde sin gesällvandring. 

Från München via Lund till Stockholm 

— Farfar, Johan Baptist Kuhn, föddes 1879 och gesällvandrade som konstglasmästare från München upp genom Tyskland i slu­tet av 1800­talet och hamnade till slut i Skåne, där han fick jobb på Anderssons Glasmästeri i Lund. Inte så länge emellertid då arbetsbristen ledde till uppsägning. Men i Stockholm tog ny­byggnationerna fart i början av förra seklet och i många trapphus skulle det sitta blyinfattade fönster. Tillsammans med flera andra skickliga gesäller sökte sig farfar dit upp och gjorde sig snabbt ett namn som en extra duktig yrkesman och jobbade hos bland annat Alméns Glas, Norrman & Vogel och D Lindholms Konst­glasmästeri med blyinfattade fönster till alla nya entréer och trapphus i huvudstaden, berättar Hasse. 

— När David Lindholm, på D Lindholms Konstglasmästeri, fick frågan om att tillverka de blyinfattade fönstren som skulle sitta mellan Gyllene salen och Blå hallen här i Stadshuset 1909 gav han farfar ansvaret. Så han fick göra hela skiten själv, medan Lindholm mest såg på, avslöjar Hasse när han går mot Stads­huset för att inspektera de 24 stora blyinfattade fönstren monte­rade i skjutdörrar som han gjort så många gånger tidigare. För här har det som i dag heter Blyfönsterspecialisten AB också renoverat och reparerat glasen i mer än 100 år.  

När vi kliver in i Gyllene salen tar det inte många sekunder innan Hasse upptäcker en liten liten spricka i ett av glasen i en av skjutdörrarna. Han får en bekymmersrynka i pannan och drar försiktig i skjutdörren där det ståtliga blyinfattade fönstret sitter.

— Det är ju det här när folk håller på och öppnar och stänger lite oförsiktigt som sådana här skador kan uppstå, förklarar han innan han låter sig förtjusas av den pampiga miljön och upplevel­sen i salen som stod klar långt innan han själv var påtänkt. 

Fattig uppväxt i Hässelby

Hans Kuhn föddes 1932, strax efter Kreugerkraschen och den efterföljande djupa lågkonjunkturen i ett oroligt Europa på väg mot ett nytt världskrig. Familjen bodde i Hässelby utanför Stock­holm och tillhörde de mindre bemedlade i samhället. Pappa Sven var tidvis arbetslös, men drog sig fram med diverse grovarbeten, bland annat som dikesgrävare åt kommunen med en lön som nödtorftigt räckte till att försörja familjen i den lilla ettan, där de åt, levde och sov i köket med enbart vedspisen som värmekälla.  

— Det värsta var nog ändå att behöva springa i väg till ute­dasset under krigsvintrarna på 40­talet, ryser han och har till sittfjöl på landet investerat i en frigolitsits för att slippa påminnas om 40­talsminnenas frostbett i rumpan. 

Efter krigsslutet 1945 blev Hasse springsjas på E A Högberg & Co, en på den tiden jättestor glasfirma som inrymdes i ett halvt kvar­ter på Apelbergsgatan.

— Kontorsdelen låg i gatuplanet, medan en brant stentrappa ledde ner till ett gigantiskt sliperi med ett halvt dussin stora ste­nar för kant­ och fasettslipning, en avdelning för tunt glas och en avdelning för tjockt glas. Där fanns en blästeravdelning, stort ut­rymme för etsning och så vidare, beskriver Hasse företaget som sedermera bytte namn till Högberg & Schönow. För hans egen del tog arbetet där slut när bristen på linolja till kittet ersattes av tjärolja.

— Man bankade ju kittet på den tiden och jag tålde inte lukten så jag tvingades sluta, men kunde i stället börja hos farsan som ryckt in i farfars glasfirma. 

Fick inte säga du till pappa 

Johan Baptist var anställd på D Lindholms Konstglasmästeri och när David Lindholm dog köpte Sven det av dödsboet. Det var efter lumpen och muck 1953 som vår glaskonstprofil Hans började jobba där, med en relation till sin far tillika chef som var åt det stelare hållet.  

— Den tidens vett och etikett bidrog till att åtminstone inte jag sa du till pappa och jag fick uppleva en mindre sensation när jag på ett möte med Glasmästeriförbundet vinkades över till honnörs­bordet där Arne Högberg, vd för A E Högberg, först formellt tog i hand men samtidigt sa att nu kunde vi lägga bort titlarna och hädanefter vara du med varandra. Det var stort! minns Hasse. 

Hasse blev fort varm i kläderna och lärde sig jobbets alla olika utmaningar. Redan i folkskolan hade han imponerat med sina rit­ och räkningskunskaper. Han kunde snabbt räkna ut volymer i huvudet och rita tredimensionella figurer helt i proportion och perspektiv, något han har haft stor nytta av i arbetet med olika former och för konstglas i fönster, lyktor och konstverk. Men så var det det här med att tacka ja till allt. Baksidan av alla aktivite­ter och engagemang var att barnen knappt såg röken av sin far. 

— Nej, vi såg honom nästan aldrig. Han kom hem och åt och sedan bar det av igen till kurser, möten, båtbyggeri och konser­ter, bekräftar de.  Redan innan barnen föddes var tiden i hemmet begränsad då han jobbade till klockan två på lördagarna. Sedan fick han vänta en timme för att ta ånglokståget från Centralen till Spånga och där byta till tåget mot Hässelby, hemma var han först vid fyratiden.  

— Jag ångrar i dag att jag försummade min hustru och barnen. Gunn fick ta hand om väldigt mycket hemmavid när ungarna var små, erkänner han skuldmedvetet. 

Hela familjen travade till konstglasmästeriet 

Efter en tid på familjeföretaget började Hasse på Nybergs Glas för att få bättre lön och kunna försörja familjen när nu sonen Niclas var på väg. 

— Pappa blev sur när jag slutade och hotade: ”Går du nu så kommer du aldrig tillbaka.” Jag gick ändå, var liksom tvungen och jag hade det bra på Nybergs, fick stora utmanande uppdrag. Vi fick till exempel blya om hela taket till Citykyrkan och sedan montera alla glas i isolerrutor från Oxelösunds glasbruk, de första isolerglasen som tillverkades där faktiskt. Jag fick äran att göra ritningarna och de gjorde som jag ville, och bra blev det, intygar han.

På Nybergs jobbade han ända tills pappa Sven blev sjuk på 1970­talet och ville sälja firman till en pizzeria.   — Ja, då kom jag trots allt tillbaka. Nej, en pizzeria, där gick gränsen, konstaterar han.

Det var en särpräglad arbetsmiljö i konstglasmästeriet dit hela familjen travade tillsammans under en lång period, då även mam­ma Gunn skötte inramningarna. Till firman som då låg på Råd­mansgatan i 69 år och sedan på Luntmakargatan kom det en strid ström av kända arkitekter, konstnärer och fastighetsägare. Det resulterade ofta i spännande uppdrag där Hans Kuhn åtnjöt stort förtroende i att utforma konstglasen. Hans estetiska sinnelag gav kunderna både glasmålningar, vackra lyktor till vapen husen i våra kyrkor, blyglasfönster i trapphus och entréer och mycket annat.

Tre chefer och högljutt ibland

En bit in på 1980­talet kom också Renée och Niclas till Blyföns­terspecialisten.  

— Ja, och vi blev delägare direkt när vi började i firman, bror­san och jag. Det innebar att vi fick vara med och bestämma, ta beslut och ansvar i allt. Visst kunde det bli högljutt emellanåt med tre chefer, men samtidigt heller ingen prestige. Och bättre läromästare än pappa kunde vi inte ha fått, allt vi kan har vi lärt oss av honom. 

Renée berättar med värme hur Hasse gav henne självförtro­ende när gubbar av den gamla stammen kom in på verkstaden och hade svårt att tro att en ung kvinna skulle kunna jobbet.  

— Men pappa sa alltid till dem: ”Prata med Renée, det är hon som har hand om jobbet.” Det stärkte mig och gubbarna insåg att jag visste vad jag höll på med, intygar hon. 

Nu när firman är inne på sin fjärde generation konstaterar Hasse att han är mycket stolt över vad Niclas och Renée kan utföra.  

— De gör ju mer avancerade jobb än vad jag har gjort. För mig var det trots allt mest reparationer och sådant, påpekar han. Samtidigt är han införstådd med att någon femte familjegene­ration att föra firman vidare med finns det inte.

— Nej, just det gör mig egentligen ingenting, det som gör mig bekymrad handlar mindre om fortsatt familjeföretagande än om att en värdefull kunskap om det här hantverket riskerar att för­svinna när Renée och Niclas slutar.  

— Jag tycker att det är oansvarigt att myndigheter, organisa­tioner och företag och för all del även många konsumenter är så dåliga på att värna hantverkarna och deras fina kunnande i allmänhet och glaskonstmästarna i synnerhet. Hos dem finns så oerhört mycket kvalitet och förmåga att både underhålla vårt kulturarv i olika byggnader och samtidigt att skapa nya vackra och funktionella konstglas. Vi har dragit och drar fortfarande vårt strå till stacken i den här firman och risken är att när Renée och Niclas inte orkar längre, ja då försvinner kunskapen.

Ingen press på att föra firman vidare 

Trion i Hökarängen skulle helst se att någon glasmästare med grundkunskaper om glas och intresse för konstglas vore villig att ta över firman när det så är dags. 

— Då skulle Renée och Niclas kunna lära upp de nya ägarna med sina specialfix och trix, såsom vi fått göra med varandra genom alla år. När Renée och Niclas var yngre erkänner de att de kände lite press på att föra yrket och firman vidare, men när nu inga arvingar finns som kan så har den pressen släppt. 

— Det är klart att det är synd, men vi har förlikat oss med tanken på att vårt anrika förtag kanske sjunger på sista versen, konstaterar Renée och får nickande medhåll av pappa Hasse, som i sedvanligt Kuhnskt tempo och engagemang skyndar hemåt för att gå ut med grannens hund.