Miljontals sandkorn omvandlas och blir till glas – men det är väl inte hela sanningen?

Det är därför vi i samhällsbyggnadsbranschen pratar om städer med människan i fokus, hur mycket vi än vrider och vänder på det utgår allt ifrån oss – från den enskilda individen till gruppen.

En stad är summan av allt vi är bra på och dåliga på och speglar därför våra hjärtans begär och besvär. En stad är en spökstad utan folkliv; Utan barn som ramlar och slår knäna i grus, utan människor som samlas kring handelsplatser, utan en äldre dam som tar väldigt lång tid på sig att gå över ett övergångställe eller utan alla de farbröder som samlas och pratar om livet på förortstorgen på sommaren.

I en stad finns en mängd olika typer av människor, ju mer segregerad en stad är desto mindre vet vi om de människor som är olika oss själva. Ju fler likasinnade vi spenderar tid runt ju mindre tillit får vi för de vi inte känner igen. Om de som media pratar ont om och de som media pratar gott om.  

Möten mellan olikheter skapar tillit

Summan av alla de berättelserna som selektivt visas blir en sanning – eftersom vi inte kan ha en egen uppfattning om alla på grund fysisk och psykologisk segregation. Och alla de berättelser som är sanningar som media inte pratar om – de finns inte i människors allmänna medvetande. Det är därför möten är viktiga. Möten mellan olikheter. Barn med olika socioekonomisk bakgrund i samma skola, möten på gatan, i hissen eller på arbetsplatsen. Tillit bygger på att vi ser och känner varandra. Vi behöver inte lära känna alla, men vi kan lära oss känna in andra genom att utsättas för att se olikheter. Att vi vet vad vi kan förvänta oss och ju mer kunskap vi har om varandra desto mer tillit kan skapas.

Hur påverkar den fysiska miljön denna tillit?

Inom samhällsbyggnadsbranschen pratas det ofta om aktiva, öppna bottenvåningar, överblickbarhet i det offentliga rummet, rätt belysning på rätt plats, ändamålsenlig och ansad vegetation, indragna entréer och orienterbarhet. Alla väldigt viktiga aspekter för att ge förutsättningar för trygghet i fysisk miljö, aspekter som kompletterar varandra men aspekter som inte är ett facit för trygghet.

Mer sällan pratar vi om människorna som vistas i miljöerna. Vi vet utifrån flera perspektiv att när man planerar för och med de som behöver det mest blir staden bättre för fler - någonting som bland annat FN och Global Utmaning arbetar med i projektet Her City kopplat till Agenda 2030 och de globala målen.

Med andra ord, när vi utgår ifrån ett intersektionellt feministiskt perspektiv så gynnar det fler grupper i samhället. För att det ska bli realitet krävs representation, innovation och mångfald. Alltså genom att ha kunskap om maktrelationerna i samhället och planera för kvinnor och icke-vita så gynnas fler. Likställ det med att man skulle bygga trafiksäkert utifrån ett barnperspektiv – då har man fått in väldigt många aspekter som även gynnar andra grupper i samhället.

Trygghet med transparenta miljöer

För att återgå till aspekterna jag belyste när det gäller trygghet krävs det alltså en bakomliggande medvetenhet. Det går inte att enbart inrätta aktiva bottenvåningar i exploatering, detaljplaneprocess och arkitektur. Det krävs dessutom en medvetenhet kring användaren och därmed vem det är som verkar innanför dessa aktiva bottenvåningar som med ett ryck kan bli inaktiva.

Är det exempelvis en verksamhet som stänger tidigt på kvällen, har de neddragna persienner eller foliering som täcker fönstren, är det en verksamhet som välkomnar fler eller är det en mäklarfirma med målgruppen bostadsköpare, släcker de ner lokalen under kvällstid? Hela denna process, från individens begär till slutanvändaren, är alla viktiga ingredienser för att ett slutresultat med transparanta miljöer ska kunna ha en riktigt effekt på den upplevda tryggheten.

Ibland behöver vi vara naiva

Så vad jag menar med att det inte är hela sanningen är att det krävs mer än ett till synes bra resultat. Att skapa trygghet med transparanta miljöer kan bara bli möjligt om den medvetna vägen dit har varit just det – att skapa trygghet genom transparanta miljöer.

Det krävs en process och ett resultat som är grund i en vilja att bidra till att göra staden mer socialt hållbar. Jag vågar även påstå att vi ibland behöver vara naiva, känna efter vad intuitionen säger, vad vill våra hjärtan skapa för stad för oss själva och för nästkommande generation. På samma sätt som dessa beståndsdelar behövs är alla de beståndsdelar som blir glasmassa viktiga för att anpassa glaset efter rätt ändamål. Och för att en transparent miljö eller en glasskiva i sig ska bidra till att minska den upplevda otryggheten så måste vi ha ett samhälle som bygger på inkludering, tillit och en medveten planering. Annars blir det som att fuska med hållfastheten i ett material, har man inte alla ingredienser så blir det inte rätt glas för rätt ändamål och glaset går sönder för enkelt.

Text: Namo Marouf

Att förändra och förbättra livsvillkoren för fler grupper i samhället är drivkraften för Namo Marouf, känd som rapartisten Lilla Namo, numera också stadsplanerare med inriktning social hållbarhet. Hon har arbetat med olika roller inom samhällsbyggnadsbranschen, bland annat på Stockholms stad som stadsplanerare. Nu arbetar hon på Ramböll med allt ifrån processledning av medborgarsamverkan till jämställdhetsanalyser, barnkonsekvensanalyser och moderering av paneler till samordning av utredningar för detaljplaner. Denna krönikan publicerades i senaste numret av GLAS.