Arkitekten berättar

Det var i samband med att föräldrarna skaffade sig fritidsboende i Hälsingland som Hanna på allvar kom i kontakt med den traditionella byggnadskonsten i landskapet. 

– Visst hade jag varit där tidigare men i och med att mamma och pappa köpte huset kom vi att besöka trakten oftare. Hanna driver arkitektbyrån Fria Folket sedan år 2020 men började arbeta med egna projekt redan runt 2017. Dessförinnan var hon anställd arkitekt under drygt tio år. Under den tiden började hon inom sig att ifrågasätta det standardiserade bekvämlighetssträvandet. 

– Jag är långt ifrån ensam om att tänka så här, men jag känner mer och mer att det nödvändigtvis inte är en god drivkraft, utan det finns också nackdelar med att driva bekvämlighet för långt. Det finns något välgörande med motstånd i tillvaron, säger Hanna och drar paralleller till att det krävs motstånd för att bygga muskler på gymmet. 

– Därför är det intressant att titta på hur man byggde förr, till exempel i Hälsingland där det exklusiva också var folkligt. Jag hyser även en förkärlek till japansk arkitektur eftersom de har ett liknande klimat som det vi har i Sverige men ett helt annat förhållningssätt till huset, rummen, ute och inne och så vidare. 

PÅ FRÅGAN OM HUR HON fick idén till att rita en modern version av en hälsingegård svarar hon: 

– Jag fick ju ett väldigt tydligt uppdrag av mamma och pappa. De visste att de vill ha ateljé, kök, växthus och ytterligare en ateljé plus ett bibliotek. När jag radade upp de fyra klossarna, var och en med var sin funktion precis som i de traditionella hälsingegårdarna, var det som att hitta pusselbiten som gav lösningen. Biblioteket, som är det element som i allra högsta grad dikterat villkoren, kom sedan att bli länken som binder samman de olika volymerna. Hanna berättar även att hon har hämtat inspiration från de klassiska klostergårdarna.

– Där handlar mycket om det inre livet, tankarna och om att vara i fred men ändå tillsammans. I Bibliotekshuset förenar glaset. Man har sin privata sfär men kan ändå se varandra och få en känsla av samvaro. I det förra huset jobbade mamma och pappa i var sin del av huset och sågs bara vid kaffet innan de försvann åt var sitt håll igen. Det är också en av sakerna jag är extra nöjd med – att det blev precis så som jag hade tänkt. Rum bildas ju på olika vis och här är glaspartierna framför allt ett klimatskal medan bokhyllorna skapar själva rumsligheten. Mina barn älskar att kunna leka och smyga på varandra när vi är där, skrattar Hanna. 

– Det är ett hus som uppmuntrar rörelse, fortsätter hon, tanken är att du ska kunna röra dig runt i biblioteket som omsluter innergården utan att störa den som jobbar i sin ateljé. I varje biblioteksdel finns en dörr mot innergården så att man lätt kan ta sig ut. Innergården är en del av biblioteket där du kan spankulera runt och ägna dig åt kontemplation. Huset är en plats att kunna bo i länge – mina föräldrar ska inte behöva flytta för att de blir äldre. 

EN FÖRUTSÄTTNING FÖR det fina resultatet är det täta samarbetet med hantverkarna som byggt huset. 

– Glasen bär inte bara sig själva utan de är en byggdel som bär hela taket och jag är väldigt stolt över att vi fick till en sådan fin lösning. I det här projektet har jag fått lära mig mycket eftersom en stor del av stommen byggdes i delar på verkstad. Det vanligaste är att en arkitekt ritar hur den färdiga lösningen ska se ut, men här har jag verkligen varit tvungen att sätta mig in i vilken ordning alla momenten genomförs. Jag har suttit ner tillsammans med byggarna och pratat om vilken del som kommer först och hur vi behöver kunna utforma den här väggen för att man ska komma åt med skruvdragarna och så vidare. Det hade aldrig gått om inte hantverkarna varit så positiva och lösningsfokuserade, menar hon och berömmer det mellanmänskliga förhållningssättet i det norrländska landskapet. 

– Jag har aldrig tidigare mötts av sådan samarbetsvilja. Här talas man vid en stund om väder och vind och sedan löser man det som ska lösas. Det är aldrig någon som säger att något är omöjligt eller som passar på att hugga i lite extra när det gäller betalning.

LIKSOM STAFFAN OCH LENA är även Hanna extra glad över att ha kommit bort ifrån en grund i betong och gläds över att huset nu står klart. 

– Jag har levt med projektet länge och känner beställarna väl och det har fungerat väldigt fint att jobba med dem. Jag har aldrig behövt övertyga dem om någon idé – de litar på mig. Jag är alltid noggrann och mån om detaljerna, men här visste jag att om det skulle finnas en aldrig så liten miss så skulle jag alltid gå och störa mig på det. Jag är glad över att det slutliga resultatet blev så bra, säger Hanna. /