"Glasfasaderna vi minns"– Restaurang Paradiset

I år firar vår anrika branschtidning Glas hela 90 år! Det firar vi bland annat genom att hylla glasfasaderna som gjort intryck, avtryck och påverkat vårt sätt att bygga. I varje nummer ger arkitekturhistoriker Martin Rörby sin syn på olika ikoniska glasfasader. Vi börjar i Paradiset, det allra senaste inom svensk arkitektur när tidningen startade. 

Restaurang Paradiset – Stockholmsutställningen 1930 

Restaurang Paradiset på Stockholmsutställningen 1930 – en av de mest sofistikerade glasbyggnader som sett dagens ljus – får inleda jubileumsårets exposé över ikonisk glasarkitektur i Sverige.

Det var Svenska Slöjdföreningen (idag Svensk Form) som med Gregor Paulsson i spetsen stod bakom den stora funkismanifestationen vid Djurgårdsbrunnsviken. Utställningen pågick mellan maj och september och var något av en folkfest som drog till sig närmare fyra miljoner besökare. De arkitektoniska slagnumren var reklammasten med pressläktare utformad som en kommandobrygga och den helt uppglasade huvudrestaurangen. Den hade fått sitt namn efter en skulpturgrupp av konstnären Kurt Jungstedt, kallad Paradiset, som likt en gigantisk mobil svävade över den danshall som var en del av restaurangen.

Det var Gunnar Asplund, huvudarkitekt för hela utställningen, som också ritade restaurang Paradiset, biträdd av kollegan Nils Einar Eriksson och ingenjören Erik Ragndal. Det handlade om en långsträckt byggnad i totalt fyra våningar som placerats i nord-sydlig riktning så att den bildade en skärm framför de äldre kasernbyggnader, som man ville ”trolla bort” under utställningstiden. Huvudfasaden vände sig mot väster och den terrasserade festplatsen ner mot vattnet. Bottenvåningen rymde basarartade butiker, men resten av byggnaden var ägnad restaurangverksamhet. Där fanns en gigantisk matsal med dubbla, läktarliknande balkonger i bakkant, två mindre festmatsalar och den redan omnämnda danshallen med en rumshöjd på tre våningar. Totalt kunde man erbjuda plats åt inte mindre 1 800 gäster samtidigt.

På samma sätt som rumsligheten var flytande genom olika balkong- och trapparrangemang var gränserna mot omgivningen så gott som upplösta genom att fasaderna mot utställningsområdet hade karaktären av glasmembran. En inspirationskälla kan ha varit den restaurang på Aventinen i Rom som Asplund besökte 1914. På Paradiset gav dock solavskärmning i form av fasta, horisontella markismontage i grönt, gult och orangerött visuell stadga. De två mindre restaurangrummen hade också infogats ovanpå varandra i en egen rundad volym mellan den stora matsalen och danshallen. Den senare hade dessutom närmast vattnet fått formen av en cylinder med utspända, vingliknande markiser, som gav hela byggnaden en omisskännlig karaktär.

Restaurangen var en av de få byggnaderna på utställningen som hade uppförts i en stålkonstruktion med smäckra I-balkar synliga såväl exteriört som interiört. Glasfasaden mätte totalt 53 meter i längd och 9 meter i höjd och utgjordes, så vitt det går att bedöma av bevarade fotografier, av ett tunt ramverk i stål där stora enkelglas fogats in med kittfals och sedan säkrats utifrån med smala vinkelstål. I den rundade delen fanns enstaka små ventilationsrutor med gångjärn som kunde öppnas. I den stora matsalen hade istället det nedersta skiftet stora rutor monterade i separata ramar så att de med en elegant vajerlösning antingen kunde sänkas något så att man fick en ventilationsspalt under nästa skift glas, eller höjas upp jämte detta, så att man kunde sitta helt öppet mot omgivningen. Men det var nu inte bara fasaden som var gjord i glas. Det tycks också som att balkongernas balustrader i den stora matsalen var klädda med ljusa opalglasskivor, som reflekterade ljuset och bidrog till känslan av upplöst rum. Och trappan upp till samma matsal från marknivå, var dessutom innesluten i en elegant glasvolym, som även den var klart avancerad.

Tiden var dock inte restaurang Paradisets vän. Försök att efter utställningens stängning flytta byggnaden till den då relativt nya travbanan Solvalla, där den skulle ha varit som klippt och skuren, misslyckades och den unika skapelsen revs istället liksom det mesta av utställningen i övrigt. Om något av glaset ändå togs tillvara är oklart. På platsen uppfördes några år senare Sjöhistoriska museet, ritat av Ragnar Östberg, som lydigt följt donationsvillkoren om att museet inte fick uppföras i funktionalistisk stil! 

Text: Martin Rörby, arkitekturhistoriker

Restaurang Paradiset – Stockholmsutställningen 1930